Jag har idag, som så många andra dagar, ägnat mig åt att försöka få mina barn att skratta. Det finns förstås det glada ”alla är tillsammans och allt är bra”-skrattet, det mest värdefulla skrattet i hela världen. Det är underbart, mirakulöst. Men det jag siktat på idag är det andra skrattet, det gladförvånade humorskrattet. Det är klart att med spännvidd på några år och över några personlighetstyper får man ha lite olika strategier för att få med sig dem.
E är ganska lätt, man kittlar henne eller skrattar mot henne.
A är snäppet svårare men skrattar fortfarande gott om man kittlar honom, eller om man säger ord som prutta” eller ”bajskorv”.
S kan vara lite mer krävande som humorkonsument men skrattar oftast om man skämtar om riktigt ologiska saker, som en cykel som äter pannkakor eller en hund som sjunger Manboy. Han vill då gärna överträffa en som komiker och drar till med allt som är absurt och ologiskt som han kan komma på, allt under allt vildare skrattsalvor.
H är däremot en mer komplicerad publik. Brorsorna kan få skratt även för de mest platta lustigheter, för hon vill uppmuntra dem. E skrattar hon mot ständigt, inför det ljuva löftet om att få ett skratt tillbaka. Men M och jag skämtar förgäves. Det allra vanligaste är att det är så pinsamt när vi försöker vara lustiga, särskilt om vi någonsin hotar att vara det inför t ex hennes klasskompisar. ”Åh, det är ju så pinsamt” stönar hon. Sedan finns det också Anti-skratt-variant 2, som är när man försöker berätta en rolig historia, till exempel en av hennes favoritvarianter: Bellmanhistoria. Hon koncentrerar sig så oerhört då, på att komma ihåg den eller förstå den eller – ja, vem vet, så det finns inte en chans att få henne att dra på munnen.
Men idag lyckades jag få ett skratt ur henne och jag är så stolt.
Idag när vi höll på att ställa in varorna när vi varit och handlat lyckades jag nämligen trampa på A:s blåa plastorm Pitor som låg på hallgolvet samtidigt som H berättade om det coolaste hon någonsin sett på sin skola, en klasskompis som hade med sig en ”slemmig groda” – precis vid orden ”slemmig groda” nådde min fot fram till den blåa plastormen Pitor och jag skrek till och hoppade en meter upp i luften.
-Trodde du att det var en slemmig groda bara för att jag sade det när du gick på den mamma? Haha, du skulle ha sett ditt ansiktsuttryck, du såg ut som en – som en – ja, som en som smakat på en sked pölsa med strömming i! Det var det roligaste jag har sett! och så skrattade hon tills vi åt.
Det mest fantastiska med att vara mamma är att jag verkligen är själaglad – och stolt – över att jag fått henne att skratta…
Och jodå, Pitor lever fortfarande. Blåa gummiormar är inte lätta att ta avdaga.
*****
Läs även vad andra bloggare skriver om SLEMMIGGRODA SKRATT LUSTIGHETER KOMIKER HUMORKONSUMENT