S är ju snällast i världen. Och en av de barn som är mest rättvisefokuserat av alla barn jag träffat. Det har han alltid varit – inte så att han vill ha det som andra har, utan han vill helt enkelt att det måste vara rättvist. Om han får godis, måste alla få. Om han får sitta lite längre vid datorn, då måste de andra få det också. Det är med andra ord omöjligt att ge honom privilegier för då kräver han dem åt hela gänget. Det är fantastiskt med en så stor empatisk förmåga tycker jag.

Men det är klart – den är inte bara vacker. Den är opraktisk också.

Nu är det så att vi har två killar i värsta dödenåldern hemma: En fyraåring och en sexåring.

Det brukar jag säga till andra – har man barn i de åldrarna som verkar morbida och fixerade vid döden eller rent allmänt grubblar mycket, skall man köpa den på alla sätt fantastiska boken ”Adjö herr Muffin” och vara beredd på att begrava döda fåglar med fina ceremonier. Ett annat tips är boken ”Alla döda små djur”.

Nu har vi som sagt två söner i den åldern.
Plus fluginvasion.

Varje augusti blir vårt hus löjligt fullt av flugor. Vi har flugspiralpapper överallt och M brukar göra en räd med dammsugaren varje kväll. Är vi en väldigt smutsig familj? Nej, men vi bor mitt i lantbruksbygd och uppe i byn är det en bonde som har kor. Jag tror att det är svaret iallafall.

Nåja. Vi dödar flugor med andra ord. Och vi har väl aldrig varit så där väldigt sentimentala om det. Barnen som har pendlat mellan att tycka att flugor är fascinerande och att vara rädda för dem har glatt gått lösa med varsin flugsmälla och till och med varit ganska skickliga på att döda flugor med blotta händerna. Praktiska, bondgårdsuppväxta attityder med andra ord.

Men häromkvällen när vi åt middag sköt S ifrån sig sin tallrik och sade:

-Jag funderar på om flugorna verkligen vill dö.

Jag visste inte vad jag skulle svara. Mötte Ms blick och såg att han tänkte på kamikazeartade dödsflugor som målmedvetet störtade mot flugspiralerna av någon slags flugpolitiska skäl och var tvungen att byta blickfång för att inte börja skratta. Jag visste att det här var allvarligt men jag visste ändå inte vad jag skulle säga. S hade hunnit upprepa sin fundering.

-Mamma, VILL flugorna dö?

-Nääää, det vill de nog inte. Men vi kan ju inte heller bara låta dem flyga omkring och sätta sig överallt och du tycker ju själv att det är väldigt äckligt när de kommer och kravlar på dig när du skall sova och så är det ju det här med att de bär med sig smuts och de kommer och sätter sig på maten som vi skall laga och – och Es blöjhink och – och så blir vi kanske lite sjuka och så är det ju det att…

-Men mamma, de vill inte dö, va?

-….Nej.

-Men vad elakt att döda dem då!

En tystnad uppstår vid köksbordet, en tystnad av det där tunga Lars-Norén-aktiga slaget. Barnen stirrar på varandra och M slår i distraktion nästan ihjäl en fluga som sätter sig på hans hand men får en sådan där blick av S och låter bli.

-Men S, försökte han. Vi kan ju inte bara låta flugorna leva, då skulle de ju bli hur många som helst.

-Men de ÄR ju redan hur många som helst! De VILL ju vara hur många som helst!

Vi utbytte en blick igen. En blick som sade ”du får ta det”. Blickarna möttes på mitten av bordet, kraschade in i varandra och föll ner på bordsytan med en skräll. Jag insåg att det var jag som fick ta det.

– Men S, flugor tänker inte som vi människor. De har liksom inte – ja, de saknar inte varandra och så. De har inga mammor eller pappor eller barn som blir ledsna om de dör. De bara slutar finnas när de dör.

-Har de inga mammor? (med mycket upprörd ton)

-Jo, fast de vet inte om vem deras mamma är (hoppades hoppades att det jag sade var sant men vem vet hur flugor har det) och de vet inte heller om vilka de andra flugorna är. Ingen fluga blir ledsen när en annan fluga dör.

-JAG blir det, sade A bestämt. Min kära lilla fyraåring som bara häromdagen frågade mig om jag hellre ville dö genom att min skalle krossades av en hiss eller ätas upp av en haj.

-Ja, jag vet det vännen. Det var – hm – tråkigt. Men jag tror att ni håller med om att det är skönare att äta och sova om man inte behöver vifta bort flugor hela tiden.

-Men de VILL INTE dö.

-öh…nä.

Vi åt färdigt och vi vuxna försökte föra fram några roligare samtalsämnen. Det gick rätt bra och efter ett tag fick vi en animerad diskussion om vad som skulle hända ifall Nalle Puh kunde kung fu, och hur bra det vore i så fall, eftersom det rimmar.

Men i eftermiddags var det flugbegravning. Så många flugor som gick stoppades ner i en tom tablettask och sedan var det begravning. Killarna ordnade en riktigt högtidlig stund och hade sina slipsar på sig (ovanpå fotbollströjorna). De sjöng ”Vi sätter oss i ringen” och ”Blinka lilla stjärna” och så stegade S fram med högtidlig prästsmin och sade: ”Nu begraver jag er små flugor. Må ni — leva lyckliga i alla era dagar.” Och så lyftes den lilla lådan med en ceremoniell gest ner i jorden. När de såg att jag tittade på  lyfte de upp den igen.

-Mamma, kolla vad många flugor vi har fått plats med!

-Oj, vad många! Vad – duktigt. Öhmm…hur fick ni tag på så många flugor?

De såg på varandra med förvånad min:
-Vi dödade dem förstås.

Läs även vad andra bloggare skriver om DÖ   DÖDA   FLUGOR   HUSFLUGA   BEGRAVNING

(intressant?)