Imorse tyckte A att E och jag inte skulle lämna dagiset utan stanna kvar under dagen och se hur det var. Fröknarna tyckte det var OK så efter en snabb tur hem för att hämta rätta mängder Nutramigen och NAN2-pulver så var vi igång med de andra barnen.

Det var jumpadag och det var väldigt spännande att få se alla glada fyraåringar gå loss inne i skolans jumpasal. Det fanns bollar, rockringar, balansgång, ”rutschkana” och annat kul. Hela jumpatiden sprang de och hoppade och koncentrerade sig på balansen och var allmänt igång.

Ett enda undantag blev det: E. Så fort ett barn fick syn på E så ryckte de med sig en boll eller något annat och sprang fram för att omfamna henne, ge henne bollen att ”leka med” (dvs hålla i och tugga på) och gärna få henne att skratta lite grann.

Hon stod gärna till tjänst. Tänk vilket himmelrike. En gymnastiksal full av barn som alla ville vara med henne, gosa med henne, ge henne saker, le mot henne – hon var vaken långt över alla sovtider och bara njöt.

När alla dagisbarn åt lunch lade hon sig på en sovmatta som var tänkt till efter-lunch-vila för de stora barnen. Man trodde ju att hon skulle däcka direkt men hon låg och log och gurglade förnöjt och tänkte på allt underbart som hade hänt.

Att äta med åtta fyraåringar är också en spännande upplevelse när man inte är van. Det som framför allt slog mig var deras fantastiska avundsvärda konversationsförmåga. Så fort samtalet hotade att dö ut kom de mest intressanta samtalsöppnare…”Min storasyster svär jättemycket,” anförtrodde en kille mig, ”men man får inte svära eller säga bajs eller” – en allvarlig paus och en djup blick på mig, rakt in i själen: ”eller ens äckeltunna. Så är reglerna.”

En annan intressant bordsdiskussion rörde sig om ifall traktorförare har en gul reflexväst på sig ifall att traktorn går sönder och de måste gå ut i trafiken för att laga den, eller om de har dem för att deras mammor har sagt åt dem att ha dem. När samtalet hettade till avslöjade G att hans traktorkörande far ibland hade en rutig skjorta på sig vid ratten – ”ingen väst alls” och då fick vi alla något att fundera över. Lilla T kom med den mest troliga lösningen: ”ja men hans mamma gillar nog inte gult.” Vi var alla nöjda med denna logiska förklaring och kunde återgå till köttbullar, potatis ”sådana där gula” (majs, den här gången, inte reflexvästar) och sås. Jag fick alla A:s tomater eftersom han är god in i hjärtat och dessutom inte gillar tomater.

Under vilstunden drog E och jag oss tillbaka till ”frökenrummet” för att i  stillhet avnjuta en flaska Nutramigen och ge de stackars vilsökande barnen den sortens lugn och ro som inte uppstår när en hungrig femmånaders bebis är i rummet. Tanken var att vi skulle väcka A som tydligen inte så gärna låter sig väckas efter vilan, men han hade inte somnat, troligen längtat efter syster och mor, så han satt beredd på oss när vi kom tillbaka. Det blev en Alfons Åberg-saga, gul naturligtvis. En av mina Alfons-favoriter för övrigt…

Sedan blev det pussel och utedags och det värmer mitt hjärta att se A:s dubbla stolthet: dels över hans lillasyster och storebrorsfärdigheter och dels hans stolthet över dagiset och det som är hans dag och vardag.  Det värmer också mitt hjärta att se alla fina fröknar, vars proffsighet och ork inte kan prisas i tillräckligt starka ordalag.

När dagisdagen drog mot sitt slut förstod jag precis hur trötta mina barn brukar vara när jag väl får in alla i bilen och som Kjell-Olof Feldt en gång i tiden tänker ”Nu har jag baxat dem ända hit…”

Men utan att tänka den första halvan av citatet förstås. För man får inte svära. Inte ens säga ”äckeltunna”.
Sådana är reglerna.