I söndags var M och de stora barnen och såg Toy Story 3. Den var bra. Fast läskig. Det fanns, säger de, en elak nalle. Och så var det nästan så att alla skulle brinna upp men de räddades av några leksaker. Skönt. Men stoff för mardrömar.

Mitt i den olidliga valvakan på söndagkvällen kom S upp, storgråtande. Han hade drömt om den elaka nallen. Eller kanske elden. Eller kanske bådadera. Otäckt var det iallafall. Vi tog oss en lång kram och jag följde med och stoppade om och vi tömde för säkerhets skull drömfångaren och satte tillbaka den på väggen. Då kunde han somna igen. Jag klappade lite på en kind som inte var lika tårblöt längre och sade ”det är inget farligt, S” och smög mig ut ur rummet. Han hade redan börjat snarka lite milt.

Väl utanför pojkarnas rum stannade jag upp, mitt inne i mina egna ord. ”Det är inget farligt” – men tänk om det ÄR farligt? Tänk om tjugo mandat är en början på en tid av främlingsfientlighet och rädsla för mångfald? En tid när tröskeln över till det okända byggs allt högre, väggarna kommer allt närmre, tills det blir ett litet ihopmurat rum av alltihop, ett som man varken kan ta sig in i eller ut ur? Tänk om det ÄR farligt. Farligt för barnen som skall växa upp i ett samhälle där det är OK att hata, att se ner på och att stänga ute.

På något sätt öppnade söndagkvällen blicken för att det finns en kyla runtikring.  Tankarna fanns kvar morgonen därpå. Känslan i magen av att något dolt hot nu hoppat fram i ljuset och skrämde och förfärade oss.

Hemma med E, tvättar, städar, lagar mat, myser, matar med palsternackspuré och aprikosmos. Hundpromenad. Vad är hotet? Vad kan hända nu? Oron för ett kallare samhälle. Oron för att vänlighet, godhet, öppenhet, skall få svårare att finna vägen.

Så hämtar jag skolbarnen och dagisbarnen. De är inte oroliga. Borta är nattens mardröm, skräcken för monstret i leksakshyllan. De nynnar i bilen. Jag lyssnar. Nej, vänta, de sjunger. Vad sjunger de? Jo, skolsången.

Skolan de går på har tonsatt sin värdegrund och alla barnen som går på skolan kan sjunga den – det är en fin sång, en stark sång. Värdegrunden som sådan är inte bara ett dokument som ligger på rektorns kontor, det är en aktiv del av deras vardag. Här levs dessa värden ut medvetet och aktivt, det vet jag. Och sången är älskad och sjungs ofta.  Jag lyssnar på texten som mina barn sjunger:

”Jag är unik och värdefull,
Omtyckt och uppskattad för min egen skull
Du och jag är inte lika
Men olikheterna de gör oss rika….”

Du och jag är inte lika, men olikheterna de gör oss rika. Som att alla tankar, alla vaga känslor jag gått och dragit genom skallen gång på gång under dagen, fick sitt uttryck i denna geniala lilla mening. Så skall det vara förstås. ”Du och jag är inte lika, men olikheterna de gör oss rika”.

Tack, Skolstaskolan. Tack för att ni ger barnen en ljusare framtid och föräldrarna ett hopp.

Lyssna gärna på sången om du vill, den finns här: ”Skolstaandan”. (För att kunna lyssna behöver du ha Windows Media Player)

För mig finns, någonstans bland de här sjungande barnen, svaret på frågan om hur framtiden skall bli. Framtiden skall bli som vi skapar den.

Jag är unik och värdefull, omtyckt och uppskattad för min egen skull.
Du och jag är inte lika, men olikheterna de gör oss rika.

När vi tar klivet uti livet har vi packat ryggan noga:
Egenvärde, jämställdhet, tolerans och solidaritet
Ansvar, respekt och demokrati  stoppas självklart däruti