E har feber. Runt 38,7 och det är inte så farligt med henne men hon är jätteförkyld, stackaren. Redan vid femtiden såg vi vart det barkade hän och på pappa sjuksköterskans inrådan blev det Alvedon och läggning. Hon somnade direkt med älskade sovankan och nappen. Men det är ju det problemet att om man är väldigt snorig är det svårt att ha en napp. Så då åker den ut och då får man inte den där ron att sova som man behöver…

Det är jobbigt. Man vaknar och skriker lite. Och somnar man inte om med en gång så vaknar man till av sitt skrikande och skriker lite till bara för att allt är så eländigt och man känner sig så sjuk.

De stora barnen är så gulliga, de flockas runt henne, oroliga som förstagångsföräldrar. De lämnade Bolibompa och favoritprogrammet Philofix och stod runt innevagnen som E sover i som – ja, som feerna vid en namngivning i en klassisk saga. Och lite så uppförde de sig också för i sin längtan efter att göra något gick de efter saker till henne.

H kom med sin apa som hon haft som gosedjur sedan hon var runt halvåret och som nu – shh! – fortfarande finns med i sängen ganska ofta. ”Den här får du låna så känns det nog bättre,” sade hon. A ville också bidra med något men tyckte nu kanske att det började bli ganska fullt med mjukisdjur i en rätt liten vagn, så han hämtade en liten Pixibok om en pojke som får en ficklampa. ”Den här är bra, då kan man sova,” tyckte han och förmanades av sin storasyster: ”Men hon kan ju inte läsa!” ”Nej, men hon kan drömma ur boken,” sade han. S gav sin finaste sak och den mest empatiska av gåvor: sin lilla kudde som han fick som liten. Den är stor som en vuxen mans hand och har hans namn tryckt på den. ”Den här skall du ha under din madrass,” sade han, som hört mig berätta för M vad jag läst i föräldraböcker, att barnets kudde skall ligga under madrassen istället för ovanpå. ”så kan du andas lite lättare. För man gör det om huvudet ligger högre än kroppen.”

Och jodå, rätt bra har hon sovit sedan dess. Men nyss vaknade hon och grät och jag gick in dit och lugnade henne, och funderade på om jag som sexåring skulle ha skänkt bort mina skatter till min yngsta bror bara för att han var sjuk.

Man kan ju hoppas att jag skulle ha gjort det. Jag skulle göra det nu, iallafall, D! Du skulle få både min läsplatta och min mp3-spelare om det verkligen gjorde dig friskare och om du lovade att inte somna på dem eller förstöra dem på något sätt…

Där ser du, E, du har de bästa syskonen i hela världen.