Den som sade att natten är dagens mor var inte småbarnsmamma. *googlar* Nej, det var han nog inte, Lars Norén. För för oss småbarnsmammor är natten dagens avlägsna ingifta kusin. De påminner inte så mycket om varandra, natten och dagen.

På dagen viker jag tvätt och lagar mat. På natten löser jag världsproblem och författar brev till ledande politiker (i mitt huvud i och för sig. Men välformulerade är de!)

På dagen plåstrar jag om och lyssnar på långa berättelser om vilken ordning barnen stod i i kön till rutschkanan. På natten skriver jag, författar sångtexter, hittar på berättelser (på riktigt, inte bara i mitt huvud. Men välformulerade de med!)

På dagen vårdar jag villa, vovve och Saab och bebis, hämtar barn och sitter i telefon med sotaren. På natten gör jag saker för min egen skull, när alla andra sover.

Natten är min vila, även när jag inte sover. Natten är min kompis, mitt eget nordiskt strama rum i vårt fullastade hus. Mitt utrymme, min tid. Det nödvändiga andningshålet i småbarnsmammelivet. Därför menar jag att natten inte är dagens mor utan något mycket mer avlägset, något som saknar genetisk likhet med dagen.

skulle du köpa en begagnad livsfilosofi av den här mannen?

Men om nu Lars Norén skulle visa sig ha rätt och jag fel…om man måste välja en av de två ingifta avlägsna kusinerna och göra till hela sitt liv, då väljer jag dagen. Utan tvivel och utan att tveka. För hur roligt och givande det än är att ägna sig åt formuleringsfrosseri på nätterna, är stunderna med barnen på dagarna det som får mig att vilja gå upp på morgonen (även efter en natt med väldigt lite sömn), det som driver mig framåt, det som fyller mitt liv med mening och intresse.

När jag tänker på saken kanske dagen är nattens mor.