-Skall du följa med till dagis och hämta A, frågade jag H.

-Nej, jag stannar här idag, sade hon och gjorde en gest mot skolgården. Så vek hon ihop sin jacka, satte sig på den, pladask mitt på marken, drog fram en lånebok ur ryggsäcken och började läsa. En liten helig stund av ensamhet mitt i rörelsen och barnen.

Det var som en bild, ett fotografi, från min egen barndom. Jag föredrog i alla sammanhang böcker framför verklighet. Vänner hade man till att gå hem och läsa igenom böckerna hos (det här är förstås överdrivet. Men inte SÅ överdrivet). Där satt hon, ljust hår över axlarna, glasögonen stadigt på näsroten, blicken och koncentrationen riktad ner i boken. ”De andra” – de runt omkring henne – de som hennes berättelser om skoldagen, om fritistiden,  befolkas av, de fanns inte i den här stunden. Just nu var det bara H – H och hennes bok.

En av H:s fröknar fångade min blick på H och sade:

-Där ser du, hon är inte ensam, hon är inte utan vänner. Hon bara gillar att vara själv.

Och det har jag ju sett när jag har varit i skolan. Hon får vara med, en i gänget, en bland andra. Men hon vill inte alltid. Ibland måste hon koncentera sig på något viktigare. Jag förstår det så väl när jag ser det in action, i verkligheten, fångad i en bild som hade kunnat vara 34 år gammal och utan glasögon, som kunde ha föreställt mig.

Jag fick dra mig upp ur drömmarna och tänkandet och ge mig iväg till dagis för att hämta A. Men med mig följde orden… ”hon bara gillar att vara själv” – ”hon bara gillar att vara sig själv” – ”hon bara är sig själv”…”sig själv, sin egen…”

I blixtbelysning ännu ett foto från min barndom. Det är oklart när eller vilka omständigheter, jag minns inga detaljer alls, inte ens sådana som skulle kunna vara relevanta.. Men jag minns förvåningen, den hemlighetsfulla förtjusningen, frihetskänslan och den totala unika ensamhetskänslan som kom. Det var när jag för första gången insåg att mina föräldrar inte förstod allt hos mig – att jag inte bara var summan av deras gener och deras uppfostran, att jag var något eget också, något annorlunda, något som bara blev, när jag blev till. Att jag var unik – och obegriplig. Åtminstone delar av mig.

Jag säger att jag inte minns någonting men jag kommer på nu att det nog var en bok med. En bok som jag förklarade något om, tror att det var för mamma, att det var att jag inte kom ihåg om den varit på svenska eller engelska för min hjärna gjorde inte skillnad på språken (när jag var sex år flyttade vi till USA, vi pratade svenska hemma men engelska överallt annars), den översatte liksom. Jag mindes handlingen i boken…ja, jisses, det var Nattpappan. Hm, vem skrev den? *googlar*Maria Gripe minsann. Nä, detaljerna är verkligen irrelevanta. Men poängen är att någon gång där så förstod jag plötsligt att jag var min egen.

Och där och då, den där soliga dagen med dottern sittande på sin jacka med en bok i handen, mitt på skolgården, insåg jag att hon är sin egen.

Föräldraskap KAN vara så mycket ”det där har hon från din sida” eller ”kom och titta på det här roliga kortet från min mormors sextioårsdag, ser du inte att hon ser ut exakt som min lillebror gjorde då?” eller ”ja, sådär var jag också när jag var liten” eller ”sådär har jag aldrig gjort! Det måste komma från dig!”…att man håller på på det viset (som var så obegripligt för mig när jag inte hade barn) är ju ett sätt att bringa reda i världen, förstå barnen, sätta in allt i ett sammanhang. Men det är en vana som har en gräns.

Till viss del är alla barnen bara mysterier. De är bara sig själva. Sina egna.

När A och jag kommer tillbaka till skolgården sitter hon inte där längre. Kompisen I har fångat upp henne och de hoppar hoppstylta. Boken ligger bredvid ryggsäcken som ligger bredvid jackan som ligger bredvid pennskrinet som trillat ut.

Där har vi en egenskap – slarvighet – som definitivt kommer från mig.