Årets sorgedagar är förbi, de få dagarna som utgjorde Ansgars korta liv: den 22 november, hans födelsedag. Den 23 och 24 då vi knappt kunde tro vår lycka. Den 25 då han slutade andas där på bb och våra liv tog slut. Och sedan fick de igång hans hjärta, det höll tills en halvtimma efter midnatt och därför fick han dödsdatumet den 26 november.

De här dagarna har varit olika från år till år. Normalt sett tar jag semesterdagar från jobbet då jag inte är till någon större nytta för någon de här dagarna. Men i år har jag ju varit föräldraledig (det är inte första gången, det var jag även 2003, 2005 och 2006) och har därför fått bearbeta med barnen runt ikring mig på ett annat sätt. Inga långa dagar där jag kan driva omkring helt på egen hand och bara tänka på mig själv.

Det har varit bra att ha barnen med sig, omkring sig. Jag har till och med varit med i S:s klass en dag (E också förstås) och njutit otroligt av att ha barnen runt mig så mycket. De är ju livets mest underbara gåva. De är också ett bevis på att livet är starkare än döden, att kärleken övervinner allt, vad man nu vill kalla det för. De visar mig att livet går vidare – det allmänna livet, att människor fortsätter att födas och leva i denna värld, men framför allt förstås att mitt, att vårt liv går vidare.

Vi har haft sådan oerhörd tur, som trots den oerhörda sorg som drabbat oss också har fått del av den oerhörda glädje och livskraft som kommit till oss i de här andra fyra barnen. Vi får leva, vi som trodde att vi själva dog där på sjukhuset den där hemska dagen för lite drygt åtta år sedan. Vi får leva och ha lyckan i vårt liv! Vi får njuta av att vara föräldrar till dessa fantastiska barn, dessa otroligt osannolika underbara barn.

Så varje blöja jag har bytt, varje teckning jag har fått, varje kram jag varit med i, varje förtroende som viskats och varje trotsutbrott som kommit den här veckan har jag fått tänka på Ansgar, sakna Ansgar, undrat över hur det skulle ha varit med Ansgar. Men jag har också fått känna en stark stor tacksamhet över det nuet som är mitt, den värld som jag ändå lever vidare i.

Tack, barn. Ni är mitt allt.

Tack, familj. Ni är mitt liv.

Tack, liv, som fortsatte trots allt.