November är den sörjiga månaden, sade en lärare på skolan till mig imorse. Det är den ju men jag hörde fel först och hörde ”den sorgliga månaden”. Och det är det också, för mig.

November börjar fem dagar före Allhelgona. Och slutar fem dagar efter Ansgars dödsdag. Det är en tung månad, en månad av sörjor, både ute och inuti…

En månad av att hänga termobyxor i torkskåp. En månad av att sucka över sand, och sedan slask, och sedan snö. En månad av att återuppleva 2002 på ett sätt som jag inte gör under resten av året.

Det är förstås den 22-26 som är Ansgars dagar. Det är då det är mörkast inom mig. Det är då man minns. Men eftersom månaden börjar med Allhelgona, när alla minns sina döda, så får man liksom en försmak. Alla ljusen på gravarna, alla kransar som säljs. Alla människors samlade sorg och minnen. För några har det gått många år, för andra är minnena fortfarande färska – eller blir det på nytt, när Allhelgonahelgen kommer.

För mig har det gått åtta år. Jag kommer alltså inte att stänga in mig i ett mörkt rum och gråta dag och natt. Dels gör man inte det när man har fyra barn till. Men framför allt: tiden – jag vill inte säga att tiden läker alla sår – men tiden är läkandets bästa kompis. Tiden hjälper. Sorgen är lika stor, men inte lika handikappande.

Mitt i den här månaden kommer H:s födelsedag. Hon blir sju i år, oj, vad hon har längtat. Det äldsta barnet i hennes klass fyller år i januari. Så hon har hunnit längta ett tag. Men nu är det snart dags. Det står varje dag i almanackan hur många dagar det är kvar. Och det skall bli så roligt. Min äldsta dotter! Vilken glädje du gav oss när du kom och vilken glädje du givit sedan dess…och småsyskonen ger lika mycket glädje, lika mycket livslust. Vi är välsignade. Också. Mitt i mörkret. Kom an då, november.

Mitt i mörkret, ljus. Sju ljus på en tårta. Som livet självt. Sörjor och sorger – och ljus och kärlek mitt i allt det mörka. Med H:s födelsedag framför mig, med det löftet som hennes födelse gav att livet kunde gå vidare, att livet måste gå vidare, så låt november komma. Kom an bara.

Mitt i stormen av sörja och smärta skall jag stå beväpnad med dessa sju små födelsedagsljus. Och veta, att det finns något annat än död. Det finns liv, liv som behöver att jag går vidare, att jag inte låter mig svepas med. Liv, som ger mig den mening jag behöver att gå vidare. Fyra skäl. Och så M. Fem. Och föräldrar. Sju. Syskon. Vänner. OK, hundratals skäl. Liv. Liv och ljus…kom an då, november.

Mot sörjorna har vi vår välmatade tvättmaskin. Och mot sorgerna har vi varandra.

”Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.”