Hemma hos oss bor sex personer. Det är verkligen toppen. Det ultimata talet. 

Det finns dubbelt så många barn som vuxna, vilket är väldigt praktiskt eftersom det alltid finns någon att leka med för barnen. Vem som leker med vem är en ganska öppen fråga – någon gång per dag leker alla med E iallafall. I allmänhet leker de på det sättet att de sätter sig vid en av hennes strategiskt utplacerade leksakslådor och ger henne saker att hålla i och sjunger lite med henne. Andra populära sätt är: sätta sig med henne i en soffa och läsa bok för henne, sätta henne i matstolen och sätta sig själv bredvid och klappa händer med henne.

Det finns lika många pojkar som flickor, vilket kanske inte är direkt praktiskt men ganska behagligt. Alla barnen har ett syskon hemma av samma kön som de själva och två av det motsatta könet. Det är väl trevligt? Jag vet att det inte är vi som styr det så här (H tar åt sig äran för detta) men det känns roligt.

Det sitter två personer vid varje långsida vid vårt bord och två personer vid den ena kortsidan. Detta medför att måltiderna aldrig blir tysta eller stela tillställningar (en väldigt liten risk ändå) och att minst två konversationer ofta pågår samtidigt. Det innebär också att våra barn är väldigt duktiga på att ta hänsyn till andra i grupper och att kolla att maten räcker till alla när man tar några av de sista köttbullarna. Nä. Det innebär inte det. Faktiskt. Men det kanske kommer att göra det i framtiden? 

I vår familj har vi två ”pseudotvillingspar” som ”placering-i-syskonskaran”-psykologerna kallar det för. Båda ”pseudotvillingparen” innehåller S. Det är tretton månader mellan honom och H och nitton mellan honom och A. Vad det innebär för S har jag inte lyckats hitta någon info om – förmodligen betyder det att han blir empatisk och har en ovanlig förmåga till att tänka om etik och moral, för de egenskaperna har han faktiskt. 

(Inom parantes måste jag säga att den som tänkte ut att julkalendrar skall ha 24 luckor tänkte på ett sätt som är väldigt bra för många familjer med olika mängd barn. Har man ett barn får ju det öppna alla luckorna. Har man två, blir det tolv var. Har man tre blir det åtta var och har man fyra blir det sex var. Inga udda luckor över alls, om man inte råkar ha fem barn, eller sju eller nio, tio eller elva.) 

Å andra sidan har vi sju julkalendrar här hemma. Så det kanske inte är så enormt brännande som problem. Men för oss sifferfantaster ändå lite roligt. 

Att vara sex personer hemma är enormt underbart. När M och jag stod i början av vår familjebildningsperiod tänkte jag alltid att minst tre barn vore bra (och ja, jag har två syskon), för då kan det bli så många intressanta grupperingar mellan barnen och de får lära sig att ha olika lojaliteter och olika gemensamma intressen med flera. Det blir ju förstås ändå intressantare med hela fyra barn, de kan gruppera sig på så väldigt många olika sätt.

Ja, det finns många sätt att känna sig rik i livet men att ha fyra barn hemma är det bästa och mesta jag har. Hela livet blir spännande, roligt och intressant. Inte en trist stund (fast det är klart, om barnen VILLE vara lite trista och tråkiga vid t ex halvsextiden på morgnarna skulle det vara väldigt uppskattat av den här mamman)…