Klockan nio på kvällen. M har precis börjat jobba, H har fått reda på att det är dags att släcka lampan och har krupit ner under täcket med sin Stora Apa och sin Vita Kanin (ingen av mina barn har någon riktig schwung på det här med att namnge gosedjur. Nio gånger av tio heter de ”Lilla hunden” eller ”Bruna vargen” eller sådant), och grabbarna och E sover redan. Här sitter jag vid min dator.

Jag älskar klockan nio på kvällen. Min tid. Jag minns hur jag när H var liten och jag således bara hade ett barn att ta hand om var chockad när en kompis till mig med tre barn sade ”det är så skönt när de sover för då kan jag plockar ur diskmaskinen.” Jag tyckte det var hemskt, när de sover är det ju man kan göra sina grejer, sina OANSVARIGA vuxengrejer, läsa deckare, äta choklad, surfa… Nu har jag fyra barn och det ÄR skönt att ta ur diskmaskinen när de sover. Eller som Annika Lantz skriver i sin oförglömliga bok 9 1/2 månad:

A tittar på Bolibompa. Tomas är uppe i badrummet och badar T. Jag ligger på alla fyra på köksgolvet och plockar upp all spaghetti som A slängde ut under middagen och tänker: Vad skönt det är med dom här stunderna då man bara får rå om sig själv.

Med andra ord: Egentid är något som alla föräldrar har behov av. Vad man gör med den beror på hur många barn man har. Har man många, är disk och tvätt egentid om det sker medan barnen sover eller är upptagna av annat.

Men klockan nio är så mycket mer än hushållsplikter för mig, förstår ni. Det är också datortid, dricka-te-tid och kommunicera-med-folk-tid. (Nej, jag balanserar inte datorn mot diskbänken medan jag sorterar tvätt med ena handen och disk med den andra, klockan nio är mer av ett sinnestillstånd än ett exakt klockslag då jag gör alla dessa saker samtidigt). Jag höll på att skriva, bearbetning och förnyat liv – men så kom jag på att det är de två sista faserna i en klassisk sorgebearbetning. Det känns inte som rätt inramning för min underbara klockan nio-tid.

Klockan nio, när hushållet går ner i varv går vissa delar av min personlighet liksom upp lite i varv och tar för sig av livet. Det är då mina tre andra personligheter (se länk) tittar fram i ljuset. Det är då jag får vitamininjektionen som gör att jag finns där resten av dygnet…

Carola Wetterholm, känd från tv4 familjen Annorlunda, skriver i sin blogg att om hon bara får sova på morgnarna, står hon pall för resten av dygnet. Jag får aldrig sova på morgnarna men det är nog inte det jag behöver heller. Det jag behöver är att klockan på sitt sedvanligt trevliga sätt blir nio varje kväll…och är ”klockan nio” en timma eller två. Eller tre.

Jag älskar att vara med mina barn. Tiden man tillbringar med dem är tiden som är Livet med stort L. Tusen gånger värre än att missa klockan nio en kväll eller två vore att ha en klocka som stod på nio dygnet runt. Men nu när klockan och livet lyckligtvis har sina cykler, sina händelseförlopp, då måste jag säga, idag, nu när det är den nionde och allting, att ”klockan nio”, det är något att fira, det.