Mormor och morfar har varit här och hälsat på några dagar. De har längtat, väntat, vaknat tidigt på morgonen för att fundera på hur lång tid det är kvar, hållit på att gå under av förväntan inför besöket, ja, jag pratar om mina barn alltså även om jag inte kan svära på att inte mormor och morfar har känt förväntasglädje på ungefär samma sätt.

Ett mormor och morfarsbesök är alltid kärt. Det är klart att det är kärare än någonsin när det är paketdags, den här gången hade det både tillverkats julklappar och setts fram emot att få julklappar. Men så är ju mormor och morfar så roliga också, de drar sig inte för att sitta och spela schack i flera timmar eller titta på samma leksak hur länge som helst, de ställer också gärna upp med långa långa sagor och sånt som föräldrar inte lika ofta bjuder på.

Sedan är det alltid spännande att få visa upp nya saker, som tänder man tappat sedan sist och sånt. Och mormor och morfar har också så spännande saker att berätta och dela med sig av! Ja, det är toppen när de kommer helt enkelt.

Detta besök har alltså mötts med stor glädje och jubelrop från alla barnen…nej vänta, inte riktigt alla barnen. Ett av barnen förhåller sig ytterst avvaktande mot mormor och morfar som gällande sitt yngsta barnbarn kanske kan känna igen sig i Galenskaparnas och After Shaves något modifierade diktning:
alla morföräldrar vet
att de ej står högt i kurs
fast de kommer med paket
ropas det ”usch!”

Japp, det är E. Änglasnälla SuperSilverE, som aldrig är annat än glad, känner en stor tveksamhet till de här två andra individerna som  kommer in i vårt tillförne trygga hem och nu sitter där på var sin stol och – ve och fasa – tittar på henne, ibland till och med ler mot henne.

Efter nästan tre dagar går det relativt bra om de bara håller avståndet. Men försöker de hålla henne eller vara nära henne, då blir det storgråt.

Det här var den enda gången som en riktig närhet tilläts förekomma men så blev det ett photo op också.

Jag vet att det här är en utvecklingsfas, en åldersgrej. Det har att göra med att det är viktigt för små bebisar att knyta an till sina föräldrar och andra som man träffar ofta och också viktigt att bebisarna lär sig att säga ifrån när saker och ting inte går som de vill. Men jag längtar lite till den dagen då mina föräldrar får kånka omkring på E och mata henne och vara med henne.

Tills vidare får jag njuta av hur stolta storasyskon, som ÄR så privilegierade att då får bära lillasyster och vara med henne.