Klockan 4 imorse kom S in till oss. Han ville bara berätta vilka som skall komma på hans kalas, sade han. Så berättade han det och gick och lade sig igen. Tio minuter senare var han tillbaka. ”En kan inte komma, hon skall på sina kusiners kalas.” Godnatt och gå och lägg. Tio minuter till, ungefär.

-Mamma! Förresten vet jag inte om jag sade det men I kan komma.

-OK, jo, ja, jag tror du sade det. Och jag visste det också.

-Ja, jag ville bara kolla. Han är väldigt snäll, han.

-Ja, öh, det är du med, killen, men skall vi inte sova nu?

Sover igen. Hinner kanske tjugo minuter nu.

-Det där med glassen, mamma, jag tror att jag har bestämt nu att jag vill ha strutar till alla.

-Ok.

-Eller kanske rosa glass som man tar med skopa?

-Öh – nä — (festen är på bowlinghallen) det blir nog bra med strutar.

-Tack snälla mamma.

-Gonatt.

Och så gick morgonen. Men det är klart att man måste få vara förväntansfull när det är kalas på gång. Sexårskalas, förstås. Och så har han bjudit sina favoritmänniskor från klassen och valt ut inbjudningskort (”Det skall vara prinsesskort mamma. Fast killarna vill kanske inte ha det, de får piratkort!” (han har ovanligt många könsfördomar för att själv vara lite gränsöverskridande))

Imorgon smäller det. Vi ser fram emot det väldigt mycket.

Tills vidare får ni en bild på S när han har klätt sig fin för något familjefirande, som ni ser har han partyhatt och röd klänning med rosa blommor på sig. Man kan se att bilden är tagen efter själva ätandet…ojoj, vad fort de växer upp och blir stora. Den är från 2008, ungefär så här dags på året. Vi får se om vi får en mer bowlingmässig firarbild imorgon =)

PS En till ”as time goes by” firar vi idag: Tio år sedan första gången M bjöd hem mig på middag. En decenniekrönika kommer, någon gång under veckan, tror jag.