Konsten efterapar inte livet. Och livet efterapar inte konsten. Det är mer som att livet blir alltmer som ett dataspel.

Den svåra vandringen uppför trappan mot sängen och nattandet efter Bolibompa var helt enkelt för lång och besvärlig för S. Han gav upp halvvägs, ville bli buren. Eftersom jag redan hade famnen full av E så sade jag att det vore bra om han lade på ett litet kol och tog sig upp själv.

”Ett litet kol, mamma? Det hjälper väl inte, vad jag behöver är extrakrafter. Nu skall vi se, jag gör ett litet hopp så här, och vips! så fick jag 2000 poäng och femtio extrakrafter. Nu orkar jag ta mig upp!” Och så sprintade han uppför trappan.

Jag vågar inte ens tänka på vad han kommer att drömma inatt.

LIKA SOM BÄR…