Det finns mycket som är äventyrligt med att åka tåg. Fast idag var det inte äventyrligt på något försenat sätt, eller ens något väderrelaterat sätt. Idag var det mest de här nya tågen, med alla trappor, låsta dörrar och inga toaletter eller restaurangvagnar som stod för de tråkiga överraskningarna.

De trevliga överraskningarna stod medpassagerarna för. Det finns väldigt många trevliga människor ombord på tåg och man hinner ju prata med dem, och har man med sig A, ja, då pratar man med dem, för han börjar prata. Och sedan säger han roliga saker och alla börjar skratta och så plötsligt är man superbra kompisar med folk man inte hade träfffat annars.

Idag såg A till att vi fick sex nya vänner, först en underbar  ung man som hjälpte oss att flytta bagage och barn runt den låsta dörren när vi efter FYRTIOFEM minuters promenad genom vagnarna med packning och fyra barn fortfarande inte hittat våra platser på tåget. A förhörde sig som ett intervjuproffs om var han kom ifrån, vart han skulle, vad han fått i julklapp, vad hans barn hette och sedan erbjöd han mannen att få låna hans spindelmannenmössa, vilket han vänligt men bestämt avböjde.

Nästa gäng som A bekantade oss med var ett äldre par som tacksamt tog emot all information A gav dem om de olika karaktärerna i Toy Story-filmerna och dem frågade A hur långt de kunde räkna på engelska. Kvinnan blinkade åt mig och sade sedan ”Twenty-eight” till A vilket ju innebar att A efter ett viskat samråd med storasyster mässade ”Twenty-eight, twenty-nine – vad hette det nu igen? FIFTY-FIVE!”

Därefter blev han hjärtevän med en liten familj med gravid mamma, pappa och nioårig supercharmig son som bland annat tillverkade egna pokemon-kort. Ja, det var en spännande bekantskap och efter förvånansvärt kort samtalstid tog A upp sitt stora livsproblem, att han aldrig har sett fyrverkerier medan de andra barnen har det.

Han förklarade nogsamt för den lyssnande familjen att han hade somnat när vi kollade på film på nyårsafton ”och då bar pappa upp mig” och så hade han inte fått stå där ute på trappen och titta på fyrverkerierna som skymtade fram i snöstormen. Var det sorgligt? Ja, det var väldigt sorgligt.

Den vänliga familjen lyssnade intresserat och kom med förslag på lösningar, ställa klockan nästa år, kanske titta på youtube, ja, you name it. Men A fick annan inspiration och började rita fyrverkerikort istället för pokemonkort där på tåget.

Och det här tågäventyret slutade så lyckligt att när vi var framme hos mormor och morfar så bjöd morfar på ett litet minifyrverkeri med fem-sex pjäser han sparat till barnbarnen. Så nu är A lycklig och stolt.