I bilen på väg till skolan.

S: Mamma, jag har funderat på en sak.

jag: (beredd på det mesta) OK.

S: Jo, ehmm..jo, det är så här: är änglar allergiska?

jag: (fast inte på det) Öh….jag….öh….jag tror inte det…(min hjärna börjar räkna upp fullt med saker som änglar borde kunna utveckla allergier emot – molnfluff, harpor, harpospel!, och så ondska förstås. Det är egentligen en spännande fråga!)

S: Men alltså, antingen är de allergiska eller inte! Vilket är det?

jag: Nä…jag tror att änglar inte är allergiska.

S: Det var skönt.

jag: Ja, en lättnad. Verkligen. (en behaglig tystnad)

S: Vet du varför jag undrade?

jag: Nä.

S: För att när du dör, då blir ju du en ängel och då är ju vår katt Ville, som är död, han är ju också en ängel och jag tänkte att det var bra om du tålde honom i himlen.

jag: Det skall bli trevligt att tåla honom i himlen.

Det enda kort jag hittade på Ville var en liten kattungebild. Verkar det märkligt att ha en katt när man är allergisk? Jag fattade nog inte att jag var allergisk mot honom. Men när han dog behövde jag plötsligt inte astmamedicin dagligen längre och då, då fick vi vara utan katt. Det är sorgligt. Men vi minns honom med glädje… Iallafall: Vilka barn man har va? Änglalika på sitt eget lilla jordiska sätt.