Idag har jag varit på jobbet och de tre stora barnen i skola och dagis. Vilken otrolig lättnadskänsla det är att bege sig ut i samhället igen och upptäcka att det är kvar, att andra människor också är friska och att livet liksom snurrar på.

När barnen hämtades var de förtjusta över att ha varit ibland vänner igen, fått göra sina vanliga vardagsrutiner igen. Nu ligger killarna inne i sitt rum och upprättar snäll-listor, dvs skriver upp namnet på alla som är snälla. De kommer upp då och då och vill att man skall skriva FARFAR (t ex) på en lapp för att det måste in på listan.

A passade också på att hylla omvärlden inför E som ju fortfarande är sjuk och i vilket fall som helst inte går på dagis. Han smög in till henne, hon var INTE på så gott humör kan man säga, men han smög in och lade sig i vår säng, så nära spjälsängen som möjligt, flätade in sina fingrar i hennes genom spjälorna och sade:

-Jo, du, lilla E, på dagis hade de bara fortsatt medan jag var borta. För att (otroligt förvånad) det visade sig att det var en massa som var friska FAST jag var sjuk!!! Konstigt va? Men det var bra för då finns de där och är friska nu när jag är tillbaka och behöver mina kompisar igen.