Idag har jag berättat en stor nyhet för många människor. Och 67% av alla jag berättat det för (dvs fyra av sex) har hört att jag sagt: ”Idag knäckte S knäskålen.”

Man kan ju undra först och främst vems knäskål de tror att han har knäckt. Sin egen, eller – milde tid – någon annans? Man kan ju också undra varifrån dessa brutala tankar från mina kära vänner och arbetskamrater kommer. Är det filmvåldet som får folk att se sådant framför sig? Det kan ju iallafall inte vara någon aspekt av S:s personlighet, för den ländar inte till tankar på någon som slår sönder folks knäskålar. Inte ens i hans argaste och mest okaraktäristiska ögonblick är han en maffiosainspirerad personlighetstyp. Sånt kan man undra men man kan också helt enkelt rätta folk.

Nej, han knäckte inte knäskålen. (Då hade jag ju inte heller sett så väldigt glad ut när jag berättade)

Läskoden, var det han knäckte.

Idag på väg till skolan läste han plötsligt från en lastbil:” G…RRRR…IIII……SSSSSSSSSSSS – det står GRIS mamma!” Väl framme i skolan kom han farande med papper och penna. ”Skriv ord mamma, så skall jag läsa dem!” Så jag skrev: SOL BIL RAD och så vidare, och han läste…

Dagen idag, det är dagen då han knäckte läskoden. En av de större i livet, på något litet sätt.

Grattis, grabben. Eller, med de ord som jag skrev ner åt honom så att han själv skulle kunna se hur duktig han var och vilken belöning han skulle få:

BRA.

KAKA.