Hon ser allvarsamt på mig som för att kolla att jag följer med i resonemanget. Jag nickar uppmuntrande för man skall ju uppmuntra sina barn när de har något att berätta. Och oj, det har hon. Det fullkomligt bubblar ur henne. Den allvarsamma blicken har förbytts i världens leende och hon sträcker upp handen i en gest mot taklampan och utbrister ”DÄ!”

Och där är den verkligen, taklampan. Jag tittar på den, den är av glas, lite vitt glas, inte helt genomskilnig, kupad, lite dammig på kanterna,medelstor, från IKEA. Den har en sådan där modern energilampa i sig som lyser utan värme och den lyser nu.

E tittar på den som att det är det vackraste hon har sett. Hon betonar det starkare den här gången: ”DÄ!” ”Där, ja, där är lampan,” svarar jag. Hon granskar mig igen för att kolla att jag verkligen fattat hur underbart det är med vår taklampa. Jag försöker att uppvisa den rätta graden av taklampeentusiasm även om jag känner att min entusiasm är större för taklampans betrakterska.

Hon verkar nöjd med att jag har förstått, för hon söker sig till ett nytt fokus. Japp, ute i trädgården finns det något. En liten fågel på gräsmattan. Den är fin. ”Tittadä!!” uppmanar hon mig. Jag tittar, försöker titta med E:s blick, dvs med en blick som inte vet vad en fågel är, inte vet om det är ett djur eller en leksak, inte vet att den delar sin beteckning ”fågel” med andra som ser helt fullständigt annorlunda ut. ”Tittadä” säger hon ivrigt och det är ju bara det man kan göra i hennes situation, betrakta omgivningen och se om man kan få några ledtrådar som kan hjälpa en att förstå denna märkliga värld.

När vi har tittat på fågeln många gånger och på taklampan några gånger till, sätter vi oss i fåtöljen bredvid bokhyllan. Jag kastar en blick för att se om det finns någon bok som jag inte läst på länge, som jag kanske skall läsa om? Jag får fram Annica Lantz ”9 1/2 månad” och E blir väldigt entusiastisk. Den är ju vackert gul med många små bilder som blickfång. Det är baksidan hon ser först och hon överväger ett tag och kommer sedan på att boken är värd ett ”dä!” så vi ”dä”-ar boken några gånger också. Sedan lägger jag den med framsidan uppåt på det lilla bordet och då drabbar den här överväldigande livsglädjen E igen. Ett ansikte! Någon att hälsa på! ”Häij! Häij! HÄIJ!” säger hon till Annica Lantz. Sedan får det räcka, hon vänder boken igen och pekar på en liten bild av en Nutramigenburk. ”Dä!” säger hon bestämt. ”Tittadä!”

Ett granskande liv har fått en avstamp, en fast punkt från vilken E kommer att rubba universum. Hon kan några ord, några etiketter att sätta på det hon betraktar, som agerar fyrar när  hon manövrerar över det vilda hav som är vardagslivet för ett spädbarn. Mycket skall hon lära och mycket skall hon förstå.

Det börjar nu, skapa ordning av kaos, måla verkligheten i ord. Hädanefter kommer inget att bli som innan…

Det börjar nu, i famnen, med en bild av Annica Lantz, med en fågel i trädgården och med vår synnerligen viktiga taklampa. Så många ord hon kommer att säga, så många fynd hon kommer att göra.

Det börjar nu, vem vet var det hamnar?

*****

Sedan går vi och äter banan och kiwi.