Jag har ju glömt att rapportera om när vi tittade på Andra chansen. En snabb följdfråga blir ju: Om man glömmer en andra chans, behöver man då en tredje chans? Eller är det bara andra chansen på andra chansen? Vem vet.

Vi hade kul iallafall, alla barnen höll sig vakna och jag misstänker att det var för att duellformatet höll intresset vid liv. Det var kul med lite oväntade vändningar också, jag som följde mina vänners kommentarer via facebook såg många överraskade miner vid flera tillfällen under kvällen och sånt livar ju alltid upp. Mina barn och min man var däremot fullt nöjda med i princip varenda resultat under kvällen.

Att The Moniker gick vidare var den stora glädjen under kvällen. H höll på den eftersom låten heter ”Oh My God” och alltså, enligt henne, handlar om Jesus, och därmed alltså är en bra låt. Sött. Sedan gillade hon färgerna också och de var ju onekligen psykadeliska. De har gått och sjungit på låten under flera dagar och konstaterar glatt att de kan sjunga om Jesus på engelska – ”änglarnas språk,” som A så målande säger.

Så nu har vi vandrat med i Melodifestivalens alla etapper på väg mot final. Eller, som M skrev på ett kuvert och skickade till mig under godisskålen i tv-soffan i lördags: ”NU har vi baxat dem ända hit”. Ah, Kjell-Olof Feldt. Där har vi en poet man inte har läst mycket av på sistone.