Igår när jag hämtade på fritis hade S saknat mig. Han hade haft en liten stund av intensiv mammalängtan, berättade den fantastiska personalen, så en av fröknarna hade helt enkelt satt sig på en sittpuff med S och läst en bok för honom. De hade inte läst klart när jag kom så S bad mig vänligt men bestämt (jag har för mig att de exakta orden löd ”dumma mamma! Hämta A först! Fröken skall läsa klart boken. Annars kommer jag inte!”) att få lyssna klart. Det fick han förstås.

Men jag log för mig själv hela vägen bort till dagis för att hämta A. För där, i det lilla utbytet, ser jag på något sätt hela föräldraskapet i ett nötskal.

Visst behövs man, visst är man efterlängtad och älskad. Visst betyder man mycket i deras värld. Men inte så mycket att man inte får höra när man gör saker på fel sätt, till exempel genom att hämta en son som hållit på att längta ihjäl sig efter en fem minuter för tidigt.

Älskad.