Sex dagar utan att blogga. Något slags tristhetsrekord är det. Det är inte det att det inte har hänt saker. Det har hänt massor. Vi har:

– en ettåring

– en riktig dansartist

– ett västkustbesök

att blogga om. Och allt detta och mer skall det bli. Men västkustbesöket slutade med bilkörning halva natten och denna bloggförfattarinna är så trött att formuleringarna kommer att hålla en otillåtet låg kvalité, så därför hoppar vi allt sånt för ikväll och säger bara:

jodå jag finns. och det kommer grejer. Här kommer ett par bilder tills vidare, på det som jag nämnde ovan:

Ettåring kan själv öppna presenter. Det enda tråkiga med det här prassliga pappret var att det var en dum present innanför, istället för mer prassligt papper.

Vårskrik på västkusten.