Förskoleklassen hade samlat så många föräldrar det bara gick idag för att vi skulle få titta på den nu berömda maskfilmen.

Maskarna var ett projekt som fröknarna gjorde, barnen gjorde varsin mask av flirtkulor och filttyger, namngav den, byggde ett hus, flyttade in i kvarter, fixade jobb, mat, fritidssysselsättningar åt maskarna. Stora ting inspirerade maskarna till, såsom tidningen Maskblaskan. Det blev en film av detta, alla barnen fotades med sin mask och sade på engelska ”my name is Timmy” (om maskens namn, såsom i S:s fall, var Timmy) och sedan fotades masken framför sitt hus och sedan med sina favoritfrukter, varvid man hörde barnens röst igen, på engelska, säga ”I like apples and bananas.” Inte ett öga var torrt. Inget av mina iallafall.

Barnen sjöng också för oss och skolböckerna delades högtidligt ut. Sedan blev det en tipspromenad och fika som barnen gjort själva.

Men jag undrar om inte höjdpunkten var fjärilarna. I veckor har barnen passat fjärilslarver, sett dem bli kokonger och sedan födas som fjärilar – och idag var det dags att släppa ut dem i friheten. Det var en helt fantastisk syn att se alla dessa sex- eller sjuåringar stå runt det ”fjärilshus” som hitintills varit fjärilarnas hem och sedan vänta på att de skulle få fart och flyga ut i verkligheten. En del ville inte, höll sig fast i den frukt de fått livnära sig på dittills. Andra fjärilar slog en extralov runt alla oss föräldrar som stod och tittade på barnen som tittade på fjärilarna. Förundran över livet. Barnens förundran över fjärilarnas liv. Vår förundran över att våra barn har fått sina väldekorerade vingar av det här första skolåret och snart skall ut och prova dem i ”riktiga” skolan.

Snart är det sommarlov. Då får vi prova våra vingar, vi och barnen. Se vad som bär oss över sommarängarna och vad som driver oss att söka skydd. Se på all skönhet som väller fram runtom oss. Och sedan börjar ettan för S och de andra.

Och inte ett öga kommer att vara torrt igen…