Idag var E med mig i bilen. Hon sitter bakvänd i framsätet och vill numera väldigt gärna ha något att hålla på med, någon liten sak att undersöka noggrant eller helt enkelt bita på. Det brukar hon få. Men ibland släpper hon leksaken och betraktar mig med den hundraprocentiga uppmärksamhet som bebisar kan ge en.

Idag gjorde hon det. Vi hade stannat vid en övergångsplats för att släppa över en liten tant. Hon var inte riktigt säker på att hon vågade så jag gjorde uppmuntrande ”varsågod, jag skall inte köra på dig, gå du”-gester åt henne. E tittade väldigt noggrant på henne. Min blick fastnade i hennes ansikte och jag såg hur hon plötsligt sken upp.

Hon hade fattat. Mitt bland alla konstiga saker som mina ögon och mitt ansikte gör när jag kör bil så var det här något som hon kände igen. Hon sken verkligen upp, en märkbar glädje, en slags upptäckarglädje kom i hennes ansikte när hon plötslig fattade.

-Häddå, skrek hon lyckligt och vinkade med båda händerna. Japp, det måste vara det vi höll på med. Mamman stannar bilen och börjar vifta med armarna – det är klart att vi säger hejdå till någon.

Jag tyckte det här var så rörande, så härligt på något sätt – hon sitter där och tittar på mig och får ledtrådar hela tiden. Ledtrådar och indicier, som hon bygger sin verklighetsbild på. Allting är tolkning, hela livet är tolkning.

Översätterskan och forskaren i skönt samarbete.