Jag är sjuk idag, förkyld — förkylningar är ju inget farligt, om man inte är en man. Men tillräckligt sjuk för att dra mig tillbaka till min säng. Barnen blir oroliga, de vill helst att man skall vara frisk. Oron visar sig genom att de vill ligga bredvid en, sitta bredvid en, och så skall man läsa böcker för dem och helst verka väldigt frisk. Det är lite jobbigt. Men H är större nu och hon vet att jag överlever, så hon behöver inte koppla på panikövervakning och kan ta det lite lugnare.

Ikväll kom hon till och med med en liten present, en liten godnattsaga som hon skrivit själv. ”Det är en ny, som inte innehåller något läskigt. Så att du kan sova gott.”

Det var ju vänligt och jag gottade mig åt läsningen genom att ta det riktigt riktigt lugnt. Först framsidan.

Sagan om den lilla kattungen. Och så är det en bild på kattungen Dina och en okänd varelse vid namn Wivika. Mycket bra upplägg kan man tycka och jag gick vidare till nästa sida:

Dina och hens färerldrar va ut på evntir. Hon försvan hon jek nåra timar. Hon kam til en dam hon drak vaten sen lag hon sej och såmmnade nesta dag åt hon en mus hon trfade måg djur. Och henes besta ven va en. En ekåre såm hete Wivika på kvlen dåm lekte

Alltså, med annan stavning:
Dina och hennes föräldrar va ute på äventyr. Hon försvann, hon gick några timmar. Hon kom till en damm, hon drack vatten, sen lade hon sig och somnade. Nästa dag åt hon en mus. Hon träffade många djur. Och hennes bästa vän var en ekorre, som hette Wivika. På kvällen lekte de…

Och så sidan två, också den sista sidan på sagan. Varsågoda:

kurajm först ä sen kul. Dina och Wivika såmade på mårnen bjöd Wivika på nöter men Dina jlade inte nöter så hon bjöd på mus men Wivika jlar inte mus så hon åt nöter och Dina åt sin mus och så levde dam i ala sina dar. Slut.

…kurragömma först och sedan kull. Dina och Wivika somnade. På morgonen bjöd Wivika på nötter men Dina gillade inte nötter så hon bjöd på mus men Wivika gillar inte mus så hon åt nötter och Dina åt sin mus och så levde de i alla sina dagar. Slut.

 

Ja, där kan man se ett och annat, att hon börjat lära sig lite interpunktions- och grammatikregler och får bokstäverna i ”och” i rätt ordning konsekvent, att hon är bättre på att skriva isär orden och att vissa stavningsregler börjar föresväva henne. Man kan också jubla lite över att hon slår ett slag för att alla har rätt att vara sig själva, i och med att vännerna verkar slå sig till ro med tanken på att de gillar att äta olika sorters frukost men inte hamnar i konflikt över det. Bra jobbat. Men…

Men.

Kära.

Läsare.

 

INTE LÄSKIG!?!?!?!

Den är ju superläskig. Stackars föräldrar, de verkar aldrig hitta sin Dina. De går väl där och letar och gråter och mår förskräckligt. Jag tycker det här var en av de absolut läskigaste berättelser jag någonsin har läst. Dina verkar ju glömma sina föräldrar väldigt snabbt också…men det är klart, det är stilistikt väldigt fingertoppskänsligt att utelämna det klassiska ordet ”lyckliga” ur slutfrasen. Det är klart att hon inte är lycklig, hon har ju inte sina föräldrar!!!!

Och föräldrarna, de stackars föräldrarna, som går där, ledbrutna och nedbrutna, sökande, ropande, letande efter sin Dina…sin lilla kattunge, eller möjligtvis, sin lila kattuge, beroende på hur mycket jag har övertolkat stavfelen – ja, det blir så melodramatiskt att min inre röst börjar nynna på ”I en sal på lasarettet” bara för att sätta rätt ljudridå till denna otroligt dramatiska saga.

 

Sov gott. Ha! Vem kan överhuvudtaget sova med en sådan thriller bredvid sig på nattduksbordet?

_____

Berättelsen har ju iallafall det viktigaste kännetecknet för all god litteratur – den har hjälpt mig att lyfta blicken från mina egna nasala problem och se på omvärlden med en ny förståelse och på det egna livet med en ny tacksamhet.

_____

Men jag säger en sak: I den här familjen kommer vi aldrig mer att ”va på evntir”. För då vet man ju vad som händer!