Bilderna i det här inlägget är till för att visa att det är lätt att blomstra i en så pedagogisk miljö som man har omkring sig med tre fina storasyskon.

Hon växer ju för sjutton snabbare än våren. Varje dag är det nya underverk, jag vet inte hur det går till.

Pedagogisk storebror med läraktig lillasyster

Ikväll t ex vid den stora tandborstningen såg jag hur hon tog sin tandborste ur glaset, precis som de andra barnen, ställde sig i kö precis som de andra barnen, fick sin tandkräm, fick borsta lite själv och sedan stoppade tillbaka tandborsten i glaset precis som de andra barnen. Det är ju inget vi har lärt henne men driften att ta reda på hur de andra gör och sedan göra det själv är väldigt stark. Det var ett STORT leende i ansiktet när hon lyckades träffa glaset med sin tandborste kan jag säga.

 

Självsäker storasyster och observant bebis

Igår, till exempel, satt vi och tittade i en barnbok, hon och jag. En sådan där bok med en bild på en anka på en sida, så att man skall säga ”kvack, kvack säger ankan” till sitt barn, en bild på ett får på nästa och så vidare. Varför de så gott som alltid har med kaniner i sådana böcker är en gåta för mig. Hur låter en kanin? Hnf, hnf?

Iallafall var det här en ovanligt vacker sådan bok med riktiga fotograferade djur och man kunde dessutom känna på dem. När vi kom till sidan med en tjusigt depiktuerad bordercollie började jag säga ”vov, vov säger hunden” men E förekom mig. Hon pekade på bilden och skrek lyckligt ”Leeliff dä!” och det stämmer ju, rätt lik Elis, vår collie, var ju hunden. Hon blev så glad över att ha sett en bild på Leeliff så hon ville visa den för honom. Hon tog boken och stack ut i hallen där hunden låg och sov. ”Leeliff, Leeliff” ropade hon ivrigt och visade honom boken. Han blir ju glad för all uppmärksamhet så han viftade förnöjt på svansen och hon tog boken och tyckte att vi skulel sätta oss och läsa den igen.

Stolt storebror och något motvillig lillasyster.

Och så var det lite information om näsor och lampor också. Hon gillar verkligen att peka ut näsor och lampor. Frågar man efter dem får man nästan alltid besked: ”DÄ” är näsan, ”DÄ!” är lampan. Men idag överraskade hon mig genom att själv skrika ”NJÄÄFA” när jag började gnugga min näsa mot hennes. Var ju tvungen att stanna upp och se om hon faktiskt menade näsa eller om det var en slump. Men jo då, sekunderna efteråt sade hon ”njääfa” igen och pekade tydligt på min näsa.

Sedan tyckte hon att det fick vara nog med lärande och boklig visdom och att det var betydligt mer läge för att gnugga näsor och kittla fötter. Och tänk, det hade hon alldeles rätt i.