Vissa dagar slutar som de har börjat. S började somna vid halv fem men väcktes av exakt samma gäng som han själv gick runt och väckte imorse. Han pendlade mellan olika nivåer av vakenhet, det mest konstanta var hans dåliga humör. Så kom det sig att mitt godnatt till honom fick till svar:

-Dumma fulmamma, hoppas att du sover så DÅLIGT att väckarklockan går sönder.

Medan jag funderar på hur dåligt man sover då formulerar jag en egen svarsfras (fast tyst. Man är väl inte dum)

”Älskade finpojke, hoppas att du sover så bra att väckarklockan faktiskt BEHÖVS imorgon bitti.”