I höst börjar en ny era i våra liv härhemma. Vi kan kalla den för 2+2+2, dvs två personer i arbetslivet, två i skolan och två på dagis. En slags vardag istället för den sköna lunk som först jag och nu M får njuta under föräldraledighet.

Alla våra barn har varit ungefär 16 månader när de börjat på dagis och det har alltid gått toppen. Men hon är ju så LITEN, så mycket mindre än de andra (än vad de andra är nu, alltså) – hur skall det gå? Det är klart att det kommer att gå bra, men när det handlar om ens sista dagisbarn, ja, då känns det lite speciellt… Hon är ju lite blygare, lite mer som S – och han hade en storasyster som bara var ett år äldre, redo att lotsa honom in i svängarna. E har ju A förstås, men han är ju äldst på stora avdelningen, samtidigt som hon är yngst på lilla. Hm.

Idag kom papprena från dagis som handlar om E:s inskolning, ett spännande brev om vad varje dag kommer att innehålla under inskolningen och så en inbjudan till gruppen ”Humlorna” med bilder på alla de barn som redan går i den gruppen och en välkomsthälsning till de barn som börjar där nu. Jag visade den delen av brevet för E och åh, vad hon blev glad. Hon vinkade och skrek ”HEJ! HEJ! HEJ!” samtidigt som hon skrattade högt av lycka. Så många barn att prata med, ville hon säga…

Ja, hon är nog mogen nu.

En mycket mogen ung dam.