…och han älskade dem alla.


Flugor har väldigt många ögon. Därför ser de saker ur väldigt många perspektiv på samma gång. Inte vet jag om det gör dem till högre moralväsenden direkt. Men många ögon har de.

Själv har jag två. Och är dessutom blåögd. Vilket innebär att jag gång på gång faller för det oskuldsfulla perspektivet.

Vilket ärligt talat gör det ganska svårt att döda. Även när det är nödvändigt. Ni vet vad jag menar: FLUGORNA.

Vi bor ju i jordbrukslandskap. Gödsel, kor och annat som lockar flugor. Vilket innebär att sommaren är mer flugfylld än vad man kanske kunde önska i en idealisk värld. Vi har provat både moderna innovationer och de gamla klassiska metoderna med långa tejpringlar och flugsmälla. Det mesta funkar men inget räcker. Så man får kombinera, över köksbordet hänger de ringlande tejpbitarna och nog får de en och annan fluga under dagen.

Problemet är bara det här med det oskuldsfulla perspektivet.

A har nämligen bestämt sig för att alla flugorna är hans flugkompisar. Alltså sörjer han varje fluga som hamnar på tejphängena eller slås ihjäl av flugsmällor eller på andra sätt avlider i förtid, som att han förlorat en kär vän – en kär vän som vi dessutom kallblodigt mördat. Han hittar på namn åt flugorna också. Edvard, Cecilia, Liam, Kung Karl och  Johannes tillhör hans favoriter men han älskar dem alla. Och det är väldigt traumatiskt att hans föräldrar bara tar bort dem så fort och lätt som möjligt.

Det är på samma gång en aning irriterande (att vi inte får ta bort flugor ur vårt eget hem utan att behöva ha dåligt samvete), gulligt (för att det är lite fint att han bryr sig om även de minsta av naturens varelser) och intressant (utvecklingsmässigt).

Men hur gör man? För ett liv med färre flugor och en nöjdare son?