Ni vet ju sedan tidigare hur stark sympati jag känner för alla som googlar ordet älgpoesi. Ni som har läst bloggen ett tag har tagit del av min längtan efter att göra bloggosfären till en mer relevant plats för dessa individer.

Som alla förstår går det ju inte att göra en engångsinsats för ett så behjärtansvärt ändamål. Det kräver att man återkommer då och då, att man bär känslan inom sig och att man då och då gör en overt ansträngning. Så idag har jag gått till mina närmaste poeter och bett dem att ta ordet ”älg” till sitt hjärta för att se om det kunde frambringa någon dikt.

Och se, det kunde det! E:s dikt blev liksom – ja, ordlös. Mer som en lång utandning på vokalen A (alla älgars favoritvokal) med lite olika betoningsvariationer.

A dikt blev så här:

En älg i en raket

satt där och sket

men vad gjorde det?

Det känns som att han med detta vill fånga in älgens stora perspektiv, lite vardagsrealism och så slutligen en ganska uppgiven, frågande, ifrågasättande existentialistisk kamp. Vad gör det egentligen? Ja, vad spelar något egentligen för roll? Så tänker jag mig denna dikt men jag kan ha fel för ganska snart kom en andra vers:

En älg är en mes

som satt där och fes

tills han blev hes. 

 

Jag känner att vi nästan lämnat möjligheten för existentialistiska tolkningar där.

S har denna gång valt att förhålla sig till den moderna popkulturen i sin tolkning:

Popular, en älg är Popular

en älg i skogen är Popular

Popular, men inte Popular

om älgen går till banken där. 

Ja, det var det, det. Vad kan man säga? Han har ju rätt. Man kan nästan se framför sig slipsbeprydda män som gömmer sig bakom Dagens Industri i ett försök att undkomma denna aparta hornviftande yuppie-wannabe.

Så kommer vi till H:s tolkning av begreppet ÄLG. Jag gillar den, det är en sådan dikt som talar till mig:

Om jag var en älg, 

skulle jag gå och gå

och aldrig komma till dörren.

Men det är bara bra, 

för älgar har inga händer. 

Så dörren skulle aldrig öppnas.

Ja, kära älgpoesivänner, det var dagens skörd. Vi ses nästa gång vi slår våra poetiska skovelhorn ihop.