Idag var E:s första ”riktiga” dag på dagis, min första arbetsdag efter semestern alltså.

När vi närmar oss dagis blir E jätteglad och vinkar till fröknarna. Hon gå-springer på osäkra små ben och kramar till och med om en ett-och-ett-halvt-åring på sin väg. Hon är en Humla nu, precis som A är en Viking. Det är coola namn, bra namn att ge barnen, namn med en attityd och en viss uppkäftighet. (Förra året var A en ”Vilding”. Det har han ju inte direkt slutat att vara nu bara för att han bytt grupp på dagis. Men jag säger bara det: bra namn de har på grupperna!)

När jag väl fått de halkskyddade extrastrumporna och allt annat viktigt på plats och skall gå blir hon ledsen och det sista jag ser är att hon sitter på en trygg frökenarm och att de försöker uppamma hennes entusiasm för att leka i sandlådan.

Hon är ju mitt fjärde dagisbarn så jag vet att den där sorgen går över. Därför är det med trygga och lugna steg som jag sätter mig i bilen och styr färden mot min arbetsplats. NOT.

Istället stannar jag vid bilen ett tag och funderar på vad praktiskt det skulle vara ifall jag rökte för då kunde jag ha avyttrat mina känslor med en liten rökstund. Det är en känsla jag aldrig har haft förut iallafall.

Det dröjer en hel halvtimma innan jag ringer. Inget svar. Jag bestämmer att jag inte får ringa innan kafferasten men jag gör det ändå. Fortfarande inget svar. Väntar en hel kvart till och ringer igen och får svar: Japp, hon är glad. Hon leker med bollar och dockor. Hon har inte varit ledsen på hela dagen, förutom det där lilla imorse. Hon ville visserligen inte ha någon frukt på fruktstunden men hon är fullt nöjd.

Jag lägger på och skriver på facebook att jag på E:s första dagisdag bara har ringt förskolan tre gånger och anser mig mycket återhållsam. En god vän till mig vars dotter också börjat på dagis skryter med att han bara har ringt en gång. Jag erkänner att jag bara fått svar en gång och han tycker då att jag varit lika återhållsam och inte borde räkna de två gångerna jag inte fick svar.

Jag anser att han har fel. För om man de två första gångerna, när man inte fick svar, INTE tänker ”jaja, de är säkert ute nu” eller ”oj, de har nog mycket att göra” utan istället tänker ”Dagiset måste ha brunnit ner!” eller ”Alla är säkert ute och söker efter E som har försvunnit!” – ja, då är man moraliskt förpliktigad att räkna de gångerna. Om man inte gör det, då verkar man mer återhållsam än vad man i själva verket är.

Att jag tänker så beror inte alls på någon bristande tilltro till förskolepersonalen som är jättebra. Det kommer som rutin kan man säga. Oron är liksom en vana, ungefär som att stoppa bilnycklarna i handväskan, man tänker inte ens på varför eller hur eller när, det bara kommer.

På eftermiddagen längtar jag jättemycket efter E – och de andra barnen också förstås – och hon blir glad åt att se mig också. Men gladast blir hon åt att se syskonen som klappar och pussar och berömmer och bär. Noggrann som en ett-barns-mamma förhör jag fröknarna om alla detaljer: jaså, hon åt riktigt mycket (för att vara hon) – somnade utan att gråta, vad bra – och vaknade utan att gråta, ännu bättre, och skrattade och lekte, ja, vilken lättnad. Ingen som ser mig skulle kunna tro att jag har gjort det här tre gånger förut. Men förskolepersonalen är bra och van och svarar snällt på alla frågor, även de jag inte ställer.

Och det vart afton och det vart morgon: Den första dagen.