Imorse fick jag ett vredesutbrott på våra fruktflugor. Ja, jag tyckte att vrede kändes motiverat, på gränsen till nödvändigt.  Så här ser en fruktfluga tydligen ut i närbild:

Så där ser ni, visst blir man arg? Och det är EN på den bilden, inte femton tusen.

Jag skall erkänna att jag höjde rösten och sade till dem på skarpen att nu när vi har byggt en väldigt tjusig kompost åt dem i trädgården kan de väl hålla sig där och lämna vårt stackars fruktfat i fred. A stod bredvid och betraktade mig med stora ögon och öppen mun är jag sade det här och jag blev påmind om en sak som John Cleese sade en gång, apropå humor: Det är inte roligt att titta på någon som uppför sig underligt, det är roligt att titta på någon som tittar på någon som uppför sig underligt. Man behöver liksom en straight man för att det riktigt skall gå fram hur underligt man uppför sig. I mitt fall var det A som agerade normalt. Själv var jag arg, oresonlig och rätt barnslig.

Så här ungefär gick vår konversation:

Jag (till fruktflugorna) Men försvinn! Bara STICK! Ge er av! Fattar ni inte att vi har byggt en stor och tjusig kompost åt er som ni får vara i hur mycket som helst? Fattar ni inte?

A: Öh – mamma. Fruktflugor har en väldigt liten hjärna. Det måste man ha om man är så här stor (måttar med fingrarna). Jag tror faktiskt inte att de fattar det där med komposten.

Jag: Men åh?! Varför inte?

A: (på det där lugna och förståndiga sättet som gör mig övertygad om att en av hans superkrafter är extremt tålamod) Jag tror faktiskt inte ens att de förstår människoord. De har nog fullt upp med att bara flyga.

Jag: Men jag vill inte ha dem här! I trädgården, där får de vara. Men inte här.

A: (tänker ett tag) Vi kanske får skriva en skylt.

Jag: En skylt?

A: Ja, så de hittar ut i trädgården.

Så vi skriver en skylt. För säkerhets skull sätter vi den i ett glas som vi häller en liten skvätt vin i och så några droppar diskmedel.

Och om inget av det hjälper kan jag ju alltid rya lite mer ikväll.