Det är en definitiv sanning att H är världens bästa storasyster. Att vara storasyster till E är det roligaste, tycker hon nog. Hon gör aldrig samma misstag som vissa andra storasyskon ibland kan göra, att tycka att E är hennes lilla docka som hon använder som leksak. Tvärtom gör hon sig själv till E:s leksak, och roar henne proffsigt på exakt rätt nivå. Skämtar, skrattar, läser för, leker med. Hon är helt underbart duktig.

Tjejerna genom bilfönstret

Hon är världens bästa storasyster till brorsorna också. Men det finns en skillnad. De är ju lite närmare i ålder. Då vill H gärna uppfostra och bestämma, de pratar för högt och tuggar för ljudligt, de andas på ett fånigt sätt och sitter för nära, eller för långt bort. De avbryter när hon pratar, de sjunger falskt och de borstar tänderna på ett icke-sanktionerat sätt. Det är besvärligt. De kan inte prata ordentlig engelska heller, som hon kan och som man kan om man går i tvåan.

M och jag försöker lära henne att det inte är nödvändigt att hon uppfostrar grabbarna, faktiskt kan det ibland kännas nödvändigt att hon låter bli. Och oftast blir det inte så irriterat. I de allra flesta fallen är hon bäst i världen mot dem också, tar alltid den svagastes parti, låter dem leka med hennes dator, hjälper dem med matte och tar ner saker som ligger på höga hyllor. Kort sagt, den perfekta storasyrran.

Men imorse så var det inte rätt sida hon vaknade på och aldrig förut har två bröder uppvisat så många irriterande egenskaper på så kort tid. Ett slags rekord faktiskt.

Vid frukostbordet när hon hade sagt åt dem att de

a) pratade för högt

b) pratade om fåniga saker

c) använde dålig grammatik

d) borde skicka smöret

e) uttalade hennes namn fel och

f) hade valt fula kläder

så tittade de på varandra och konstaterade att det var kanske lika bra att gå från bordet. H såg  efter dem med orden ”och så kan ni ju faktiskt lära er att gå snyggare!”

 

Vad vill jag ha sagt med det här inlägget? Ni som kommer att vara våra söners psykologer – vi tar villigt på oss en hel del. Vi har förvisso försökt att gå den besvärliga balansgången mellan för mycket och för lite frihet, uppfostran och pedagogik.  Det har gått bra ibland, men sämre ibland. Så är det ju för de flesta föräldrar.

 

Men när det kommer till det där med gångstilen då svär vi oss fria.

 

Ministry of Silly Walks 1970