Det är ju ändå något visst med att tillbringa åtta timmar om dagen – minst – nedsänkt i vatten. Det gör att barnen blir väldigt mycket mer vattenvana. Alla av dem hade en väldigt skarp inlärningskurva. H lärde sig att dyka (nåja, nästan). E lärde sig att sitta på kanten på bassängen, rynka pannan och allvarligt säga ”ojojojojoj” och sedan hoppa ner i mitt famn med ett glatt ”Whiiiii!” Det var väldigt roligt för första dagen var hon alldeles för rädd för att röra något som var blött med något annat än händerna.

S och A lärde sig att släppa sina armpuffar, i S:s fall väldigt bra till och med. (I A:s fall rörde det sig mest om att han kunde ta av sig dem, och sedan trampa vatten väldigt nära kanten så att han när som helst kunde ta tag i kanten). S däremot simmade bra över hela bassängen, kors och tvärs. Sista dagarna började han till och med dyka efter mynt, vilket är en stor prestation för någon som ett par dagar innan både hade simpuffar och höll sig väldigt nära bassängkanten.

När S började simma utan de orangea puffarna var det väldigt viktigt för honom hur långt han hade simmat av egen kraft. Jag och min pappa stegade upp bassängens olika håll och kanter och när S hade simmat gissningsvis 200 meter bestämde han sig för att nästa dag simma 600 meter. Sedan frågade han hur många vändor det var. Sedan blev han jättearg över att det var så långt.

Det är nästan lika svårt att lära sig mäta som att lära simma som att lära sig stå ut med att andra berättar för en hur man själv har tänkt att man skall göra. Iallafall när man är sex år.