Ansgars syskon

and you’ll take the sky

Han försvann den natten till det stället som vi inte vet något om, annat än att barn inte skall fara dit. Gamla människor, gamla djur. Men inte barn.

Jag kan inte tänka mig annat än att han är någon slags succé där, där han är. Samma dag som han hade fötts och M gick ner till kiosken för att förnya vårt parkeringstillstånd, reagerade han med mycket stor förvåning på att löpsedlarna avhandlade andra saker än att Ansgar hade kommit till världen. Jag blev också förvånad över vilka korkade journalister som jobbar på våra kvällstidningar som uppenbarligen missat den största händelsen på hela året.

Men när han dog. Då tänker jag, och det tänker jag precis som jag vill, för det får man göra om livet ovan där, då tänker jag att han togs emot med all tänkbar uppmärksamhet.

Ni vet, som Harry Potter, som gick omkring i sitt vanliga liv och inte visste att han var jättekändis i en parallellvärld. Och som också saknade sina föräldrar.

Så tänkte jag, och alltid tröstade det något. Vi läste Harry Potter också, helt maniskt, för varandra, M och jag, de där första veckorna. Det var så svårt att sova på kvällarna också, så svårt att inte tänka, älta, rulla runt samma scener om och om i hjärnan. Till sist skaffade vi Harry Potter-romanerna och läste så fort det fanns risk att vi skulle börja tänka. Jag var så enormt glad att ingen av oss hade läst dem innan.

Visst har det funnits andra böcker som har hjälpt i sorgen. Anne på Grönkulla-serien (lite otippat kanske) och Thomas Sjödins böcker. Men Harry Potter-böckerna gav oss något att hänga upp det hela på, alla tankar och all sorg, i början när allt var så kaotiskt.

Harry Potters föräldrar dog för honom. Dog för att han skulle få leva.

Vi hade inte det valet. Men vi får göra det andra: Vi får leva för honom.

Och – tack gode Gud – för hans syskon.

 

Sorgedagarna är över för i år. Det har varit tufft och sorgligt, svårt och hårt. Men vi har också  mötts av så mycket kärlek och omtanke att man häpnar. Nio år senare, liksom.

Tack för det. Tack för att det finns sätt att överleva. Tack för att det finns vänner. Tack för att vi har Ansgars småsyskon.

Charlotte

10 svar till “and you’ll take the sky”

  3. ♥ ♥ ♥ Tack för att du skriver så vi andra får läsa… ♥ ♥ ♥

  5. Berörs så mycket av dina fina ord. Jag kan bara hålla med om att inga barn ska fara dit. Jag är förskona från det men min farmor förlorade 4 av sina barn (2 strax efter förlossningen, 1 missfall och ett döfödtt) och så dog pappa innan henne. Så nog mvisste hon hur det var. Kan bara tänka på er. Jag tror att Ansgar och alla andra barn har det bra däruppe. Snart är det jul och de får precis allt de önskat sig. Stor kram!

  6. tack för att vi får vara med och dela, instämmer med alla kommentarer – Du är en fantastisk, klok människa som skriver så vackert att man gråter varje gång. Det är en tröst att veta att det finns människor som du! All kärlek till dig och din familj!

  7. du kan som ingen annan jag mött uttrycka dig i ord Charlotte. Jag ler, och gråter om vart annat när jag läser din blogg ♥