Dagens lucka är inget innovativt försök att slå ihop dagens lucka med morgondagens, utan en liten glimt av vår skivhylla. Musiken är en mycket viktig ingrediens i våra liv.

När M och jag flyttade ihop så hade jag kanske 250 cd-skivor varav en tredjedel var Jethro Tull eller grupper som hörde ihop med Jethro Tull. För övrigt hade jag Genesis och Peter Gabriel, Suzanne Vega och Adolfsson och Falk, samt mina älskade musikaler. Och så Povel Ramel förstås, och Hasseåtage. Det var inte så få skivor, i och för sig,  jag var intresserad av musik, sådan musik som betydde något för mig, som var en del av mitt liv. När det 1995 kom en grupp som hette Soundtrack of our lives så tyckte jag att de i sitt gruppnamn hade sammanfattat vad jag använde min musik till: det var mitt soundtrack. Det var den musiken jag tolkade min känslor, mina händelser, mina samtal, mina ensamheter, mina glädjor till.

M hade lätt fyra-fem gånger så många skivor som jag och de svävade över alla tänkbara artister och musiksmaker. Från det mest poppiga till den hårdaste hårdrocken via såväl hiphop som klassiskt som bara konstigt. Mest tycker han om Ulf Lundell. Men det finns mycket musik i hans själ. Mycket. Folk var förvånade över att vi bara hade tre skivor som överlappade, en Dire Straits, om jag minns rätt, en U2 och en till som jag inte minns just nu. Förvåningen kom sig väl av att M hade så ofattbart många skivor och så bred smak – med nästan vilken skivsamling som helst borde det väl krocka ganska mycket. Men inte med min, kanske för att jag hade så smal smak. Då var det ju i och för sig tur att vi träffade just varandra, för jag är rätt så bred och han är rätt så smal. Så det så.

Sedan hade M ett tag en begagnad-cd-skive-affär på nätet. Han stängde den inte för att lagret tog slut utan för att vi fick så många barn helt plötsligt. Så lagret är inte slut, utan bara inflyttat i vår skivhylla (det som bedömdes som bra iallafall, vilket som sagt, är mycket, om man är min man) – och nu har vi hur mycket skivor som helst.

Musik är en bruksvara, skall vara det. Man skall använda musiken för att man är i en viss stämning eller vill vara i en viss stämning eller vill leva ut en viss känsla. Man skall lyssna på musik för att känna att någon tidigare känt precis som man själv känner just då, eller för att hitta orden (och tonerna, ljudslingan) för att beskriva något, beskriva det på ett exaktare sätt än vad bara orden kan göra.

Jag vill absolut inte säga att melodierna är bättre eller viktigare än texterna. Texterna är min favoritdel av musiken, jag är inte musikalisk nog att uppskatta sättningar och produktioner och sånt. Men melodierna och musiken ger stämning som ord aldrig kan fånga in. De kan göra ganska vardagliga ord speciella och nyskapande och få en att se ett ord på ett helt nytt sätt, tänka på ord i helt annat ljus än tidigare.

Musiken är så viktig för oss, när vi träffades i början kunde vi ägna hela kvällar åt att lära känna varandra utifrån den andras skivsamlingar och vilka skivor man ville spela för varandra. Det var spännande, stort, nya världar öppnade sig när man kunde ana något genom musiken. Folk som tror att man måste lyssna på musik baklänges för att hitta dolda budskap har inte fattat ens hälften av poängen med musik, musik är full av dolda budskap, dolda eftersom det kanske bara är just du som uppfattar just det budskapet som du hittar. Dolt kanske till och med för dig själv, för hur ofta försöker vi förklara i ord vad vi hittat i ett visst musikstycke? Det var det vi gjorde de här kvällarna och det var ett spännande, rikhaltigt språk.

Vad lyssnar vi på då? Ja, min musiksmak har utökats avsevärt genom M:s så det är svårt att ge ett allmänt svar på frågan, men jag säger ”just nu” och kan sålunda få till den här lilla listan för oss här hemma:

M: Dead by April  av Dead by April (2009)

C: har precis avlyssnat min senaste avlyssning av musikalen Chess från 1984 och har precis mp3:at Leonard Cohen Live in London från 2008 beredd att ta med i telefonen imorgon.

H: Svenska melodifestivalen från 2011, kanske mest spåren med Eric Saade, Danny Saucedo och the Moniker samt förstås den allestädes närvarande Linda Bengtzing.

S: Familjen Anderssons sjuka jul, radions adventskalender från år 1998

A: Klang i bygget med Gullan Bornemark 1997

E: går omkring och sjunger för sig själv ”Akta dig, akta dig, lilla nije akta dig akta dig” som att hon antingen är medlem av maffian eller ett extrempiggt dagisbarn, jag hoppas förstås att den senaste förkaringen är den enda rätta.

Som jag hoppas ni har förstått av mitt inlägg har vi inte direkt concept albums, inga skivor som är våra enda favoriter eller så. Skivorna som är med på bild på det här inlägget är det för att de börjar på C och ingår i vår skivsamling.