Alla som känner oss, ja, nästan alla som överhuvudtaget har träffat oss, vet att A äger ett enormt förråd av osynliga böcker. Dessa osynliga böcker är fackböcker, inom varje upptänkligt ämne och han lånar glatt ut dem till alla som ser ut att behöva den. Så den medlem av Hell’s Angels som stod och fyllde sina däck på vår bensinstation häromdagen fick erbjudandet att få låna ”en osynlig bok om motorcyklar” – otaliga ammande mammor har fått erbjudandet att låna ”en osynlig bok om tuttmjölken” och så vidare.

Häromdagen när vi satt och åt fiskgryta blev jag erbjuden att få låna ”en osynlig bok om hur man lagar godare mat.”

Jag tackade förstås för den vänliga tanken och frågade var han hade sitt bokupplag. I det osynliga landet, förstås. Det är också där hans osynliga kompisar bor.

När A hade ätit klart och gått sin väg så kom S till mig.

-Jag har också en massa osynliga böcker, förklarade han för mig. Men jag har lagt min bokhandel några mil söder om det osynliga landet. För på det sättet slipper jag att det kommer kunder och vill köpa böckerna. Jag vill ha alla mina osynliga böcker för mig själv.

Jag tyckte det lät förtjusande och sade att det vore trevligt att få besöka honom och titta på alla de osynliga böckerna. Jag fick det om jag lovade att inte låna någon.

-Du är välkommen. Jag har ett osynligt schackspel också. Vi kan spela lite osynligt schack och du kan få dricka lite osynligt te.

-Men hur skall jag hitta dit då?

Han kom tillbaka med ett tomt papper. Det var en karta. En karta över det osynliga landet. Sedan behöver jag bara gå ett par mil söderut, och gå in i den första osynliga kundhatande bokhandeln jag såg.

Dit måste jag ta mig. På något sätt, någon gång.

Så här ungefär tänker jag mig det hela. Fast osynligt då.