Imorse uppförde sig A lite annorlunda än vanligt. Han tog på sig shorts och linne och kepa när det var dags att klä på sig. Jag skickade in honom efter andra kläder men tänkte inte så mycket mer på det. Sedan när det var dags att gå stod han och förklarade för E att det var alldeles OK att hon inte tog overallen till dagis idag, utan att det gick alldeles utmärkt att ta jeansjackan istället.

Jag förklarade att det visserligen är den varmaste november på flera år men att det inte är jeansjackeväder och så blev det rätt kläder och – för A:s del även rätt kläder under overallen och så gick vi ut mot bilen.

På väg ut mot bilen pekade A mot himlen och sade ”Ser ni vad solen skiner? Nu slår blommorna ut, idag, jag lovar!” Jag förklarade att jag ansåg det var osannolikt. De stora barnen sade detsamma men med ett något mer kraftfullt språk.

I bilen frågade A vad vi skulle göra på semestern i år ”det är ju bara någon vecka kvar”.  Nu började jag fundera på allvar och frågade vad han höll på med, om han ville hoppa över hela julen och allting.

”De sade på tv igår att man måste ha en dröm och sedan tro på den, tro allt man kan.”Tro, verkligen tro” sade de. ”

”Jaa?”

”Så jag håller på att tro att det är sommar! Min dröm är att det blir sommar. ”

”Jaha, ja, jag tyckte jag märkte det.”

”För då fyller jag år! Då kan jag få alla julklappar som ni köper till ALLA barnen! Hurra! Det är sommar! Vi skall springa i vattenspridaren efter dagis!”

Hm.

Jag fyller faktiskt år på sommaren också. Jag funderade några korta sekunder på om jag skulle vara en sådan där förälder som är klok och förklarar verkligheten eller låta barnet i mig få fritt spelrum och dela hans dröm och hans intressanta försök att ”tro, verkligen tro” på den. Sedan tog verkligheten över. Men ändå. En lite skön dröm, en sommardröm.

Jag tror, jag tror på sommaren.