En intressant diskussion vid frukostbordet imorse.

S brer en macka medan han berättar en incident från skolmatsalen:

-Och då sade L att alla hamburgarna var gjorda av LEVER! Och vi bara ”bläsch” och knuffade bort våra tallrikar.

Jag tar leverpastejpaketet ifrån honom och börjar bre en macka åt E:

-Men hamburgare är inte gjorda av lever, så det behöver du inte fundera över.

-Skönt! säger S och tar ett redigt bett från sin macka.

-Däremot är ju leverpastej gjord av lever.

Alla barnen reagerar med en stark förvåning.

-VA?!

-Nej!

-Usch!

 

Det blir tyst vid bordet.

-Är det sant mamma? Är leverpastej gjord av lever? undrar A.

-Ja, det är klart att det är sant.

-Pappa, stämmer det?

-Ja, visst.

-Men alltså – av LEVER! Vad äckligt!

Tystnad igen.

-Men fattade ni inte det? Att leverpastej är gjord av lever alltså? Det hörs ju liksom på namnet.

-Nej, vi trodde att det var något från utlandet, som yoghurt typ, svarar H.

-Öh?

-Jo, alltså yoghurt är ju ett turkiskt ord, förklarar hon. Och vi tänkte att leverpastej var ett typ turkiskt ord som bara lät som lever.

-OK. Men så är det alltså inte.

Tystnad medan alla kontemplerar detta (under hela konversationen har förresten S glatt smaskat vidare på sin leverpastejmacka, berörd själsligt men inte kulinariskt av samtalsämnet) och så börjar H fnissa.

-Vad skrattar du åt? undrar S, med munnen full av macka.

-Haha, jag tänkte bara på ett annat ord: blodpudding. Tänk om det typ var blod i den! Hahahaha!

Barnen skrattar högljutt åt detta.

Verkligen en skrattretande tanke. Hm. Vi tar nog det en annan dag.