Kommer hem sent. Barnen sover. Går att titta till dem, H först. Hon har lämnat glasögonen på, förmodligen inte tillåtit sin far att ta av dem eftersom jag skall komma hem och göra det. Hon är fortfarande orolig när någon av oss är borta på kvällen, orolig för trafikolyckor och monster och översvämningar som skall hindra oss från att komma hem. Att lämna glasögonen på är – tror jag – ett slags försäkring: mamma måste komma hem för annars kommer jag att sova i mina glasögon.

Jag kramar henne och hon kramar tillbaka i sömnen. Hon mumlar ”jag älskar dig mamma” som svar på min ”Godnatt, godnatt, jag älskar dig, vi ses imorgon”. Jag är så glad att hon mumlar det för hon var så vansinnigt arg när vi skulle åka hem från skolan idag. Så jättejättearg. Det har gått över nu och vi är sams men en liten del av mig behöver också en försäkran, att allt är OK.

I nattens stund, när man är kvar i drömmen, hoppar man över allt onödigt – allt tjafs – och går rakt på kärnfrågan: Jag älskar dig. Man orkar liksom inte prata så mycket så det viktigaste är allt som kommer med. Därför är det så värdefullt att hon säger det nu.

Smyger vidare in till S. Han är lustig när man kramar honom när han sover för han skall alltid platta till håret efteråt. Så även denna gång och han svarsmumlar också ”Jag älskar dig” innan han lägger sig tillrätta på kuddarna, drar handen genom håret, vänder ryggen mot mig och somnar hårdare.

E sover bara vidare när jag klappar på henne genom spjälsängsribborna. Hon har sin sovanka och ser väldigt nöjd ut.

A, slutligen, min femåring som ser så liten ut när han sover, tar så lite plats i sin säng, eftersom han sover hoprullad som en igelkott på sidan. Jag klappar honom på huvudet, hellre än att riskera att väcka honom när jag försöker trassla ut honom för en kram och han mumlar också i sömnen. Vad säger han? ”Det var MIN teckning, mamma, den är alldeles röd” säger han innan han återvänder till drömdimmorna.

Som sagt, det är det viktigaste som kommer fram.