När jag hämtar S från skolan idag ser han sliten ut, lite desillusionerad. Han hade tydligen lärt sig något nytt. Och tydligen, skall det visa sig, inte av någon utbildad pedagog.

-Mamma, sade han anklagande i bilen. Jag har lärt mig en grej idag och ni har lärt oss fel!

-Vad då?

-Hmpf. Han vill inte säga, sitter tyst halva vägen hem. Syskonen pladdrar glatt, särskilt E som längtat efter sina storasyskon. Plötsligt blir det så där tyst som det kan bli och jag håller nästan på att köra i diket när han S K R I K E R:

-Bebisar kommer inte alls för att någon stoppar in snoppen i snippan!

De andra barnen ser chockade ut. Själv höll jag som sagt på att köra ner i diket. S lugnar sitt tonfall litegrann och förklarar vad han har lärt sig idag.

-De kommer för att änglarna planterar blommor och i varje blomma ligger en liten bebis. Så när blomman är mogen och slår ut så – piff puff – ligger det en liten bebis där och den ängeln som plockar upp den ger den till en mamma och en pappa som vill ha en bebis.

-Vem har sagt det?

-En tjej på mitt fritis.

-Men då har hon fel, för att så är det inte. Bebisar kommer till precis som vi har läst om i Håkan Bråkan och Bebismysteriet, precis som du sade först, S.

-Men … säger han … säkert?

– Jag lovar. Jag har fått fem barn, vet du. Jag vet.

-Riktigt riktigt säkert?

-Riktigt riktigt säkert.

-OK…. och man ser hur saker skiftar tillbaka i hans hjärna.

Han sitter tyst hela vägen hem och när vi tar oss ur bilen och in i huset stannar han ute ett tag medan jag låser bilen. Han viskar förtroligt:

-Men mamma, då är det en sak jag inte fattar.

-Ok.

-Jo, alltså – om bebisar blir när man sticker snoppen i snippan, vad händer då….

Han lutar sig fram och viskar det tystaste han kan, och man förstår att det är något väldigt hemligt och vuxet han viskar om – han viskar så tyst och hemligt att jag faktiskt måste fråga om två gånger vad han säger.

-Vad är det i såna fall egentligen som händer när änglarna planterar blommor?