Den här helgen har vi blivit av med fler av våra tjugofemmetersgranar. Ett tiotal har de fällt, min man och min far, och nu återstår bara tio, sedan är det fint och öppet runt ikring vårt hus.

Jag var mest en sådan person som släpade undan granris, men jag fick köra lite motorsåg för första gången och det var väldigt roligt.

Vi släpade grenar och ännu fler grenar, och så några till grenar och sedan smågrenar som fallit av de stora grenarna. A, som gillar att ha arbetshandskar på och hjälpa de vuxna, kom och drog ris han också. Han är starkare än vad man kan tro, och rullade till och med undan en stock som en del av den gren jag försökte släpa hade fastnat på. Jag var förstås orolig att han skulle få stocken på sina fötter men han var så skicklig så det gick finfint.

-Vad bra du jobbar, sade jag.

-Japp. svarade han. Mamma, varför får bara vuxna köra motorsåg?

-För att det är jättefarligt, den är vass och man kan faktiskt köra in den i benet så att benet går av, svarade jag som på en sekund blivit helt kallsvettig.

-OK, mamma, sade han, kolugn som alltid. Förresten, undrar jag en sak till: var lägger pappa motorsågen när han är klar med den?

 

Hmm. Nu kommer inte jag att kunna sova förrän A är arton. Det är tolv och ett halvt år.

Det påminner starkt om när S frågade mig ”Men mamma, menar du att man aldrig får strypa NÅGON ENDA MÄNNISKA?” när jag tillrättavisat honom för att han hotade att kväva sin storasyster.

Jag fick liknande rysningar när H förklarade för mig att hon älskar oss så mycket att hon inte tänker rymma hemifrån förrän hon träffar någon som lagade bättre mat än mig. OK, men nästan alla jag känner gör det. Oh well. Så länge hon tror att det är jag som hittat på den sensationella smakkombinationen ”pizza med oregano” så kanske hon inte ger sig av.