Vaknade imorse med halsont och feber. Visste med säkerhet att det skulle bli en dag i hemmet, i sängen. H dyker upp. Hon känner med van hand på min panna.

-Du är sjuk, mamma, vänta lite.

Trippande steg till köket, en stol som dras fram, ljudet av vatten som hälls i ett glas. Jag lyssnar försiktigt efter misstänkta ljud men tack och lov kommer jag inte att få ett stort glas mjölk (eller te med ketchup i).

Trippande steg tillbaka till mig: Ett glas vatten och paketet med vuxenAlvedon.

-Jag vet att du inte gillar att vi håller på och plocka med medicinerna, så jag tog med hela paketet så du skulle veta att jag inte gick och ploppade ut tabletterna själv.

Hon tittar uppfordrande på mig tills jag sväljer alvedonen. Kallt vatten ner i en värkande hals – onekligen en skön känsla. Hon känner mig på pannan igen och titar på klockan.

-Du vet att det tar en halvtimma tills tabletterna gör nytta, säger hon, med vuxet allvar. Jag sätter på en skiva åt dig så länge och så säger jag åt pappa att du vill ha te, med mycket socker i.

Jag kraxar fram ett tack, säger att hon är världens bästa. Hon låter ju precis som vi gör när hon är sjuk. Jag är förundrad, imponerad, tacksam över att ha en så stor och omvårdande dotter. Hon vänder i dörren.

-Förresten hade jag tänkt säga att du inte får sitta vid datorn idag, bara ligga i sängen. Men det är klart, om du vill skriva på din blogg att jag är världens bästa så får du göra det.

Hon är faktiskt världens bästa.