Man vet att man har en blogg om man, när ens snart-tvååring klättrar upp på köksbordet, inte omedelbart börjar med de föräldrarmässiga förklaringarna ”nej, vi går inte upp på bordet i vår familj” utan istället kollar med H (som också är på plats i köket) att hon ser till att E inte trillar ner. Sedan greppar man kameran, fotar och tänker ”tja, det blir väl ett inlägg det här”.

Och det kanske faktiskt var en väldigt bra pedagogisk metod. För i stället för belåtet bus i blicken fick vi…

…ett vredesutbrott ”och jag gjorde mig så stort besvär och gick upp på bordet och allting och ingen blev ens ARG! Ingen sade ens ÅT mig! Det är tacket man får!”