Vaknade imorse av en ytterst exalterad A som stod och förklarade för mig att han hade gjort te till mig. Av sitt hjärtas godhet och för att han älskar mig och för att han gillar att ta fram saker ur skafferiet.

-Hällde du upp tevattnet själv? sade jag, vilket om man tänker efter kanske hade varit lämpligt att ersätta med ”tack snälla du” men man blir ju lite orolig. Nej, det hade pappa gjort. Men sedan hade A tagit vid, berättade han och förklarade detaljerat hur han rotat fram tepåse, sked, och så vidare. Glädjande nog hade han frågat sin far omjag tar mjölk i tet och fått nej.

Jag uppskattade det väldigt mycket och samtidigt som jag förstås var rörd och glad över hans omtanke, så fanns det en liten cynisk mammadel längst bak i hjärnan som var helt hundraprocentigt övertygad om att det skulle vara en tepåse av det äckliga, jättesuperäckliga kanel-och-lakrits-teet som jag råkade köpa för någon månad sedan och sedan glömde kvar i skåpet. Om det inte var det kommer det att vara något Roiboos (gott, men totalt fel på morgonen när man behöver vakna).

Hela tiden på väg in i köket ledde A mig vid handen och pratade ivrigt och med ett stort leende.

Jag blev så glad när jag såg den lilla skvallrande Earl Grey-påsen på köksbänken bredvid min favoritkopp.

-Smaka, smaka! jublade A och jag tog koppen, glad att det värsta var avstyrt.

Jag smakade.

-Mmmmm, jättegott, sade jag, hjältemodigt och av mitt hjärtas godhet och kärlek till min son.

-Ja, visst var det? sade han, sådär överlyckligt. Alltså jag bara tyckte att det inte luktade så roligt med själva teet, så det var därför jag hällde i en sked O´Boy också. Och sedan tänkte jag att det såg lite konstigt ut så för att få lite mer färg hällde jag i lite ketchup innan jag rörde om. Gott va? Jag är ett matgeni! Jag är UNIK!

Och det må jag säga. Bland alla matgenier jag stött på är han onekligen unik.