Nattningsdags. Sunekapitlet är färdigläst, såväl Amigo som Wild Kids har runnit av oss och det är snart sovdags. Jag frågar barnen om det är något vi skall ta med i aftonbönen.
-Alla som har leukemi, säger H snabbt, som Hj. Och alla som är förkylda och har brutit armen och har ont i foten och huvudvärk. Men viktigast med Hj.
-Att jag får gå på kalas, skriker S lyckligt. (Han skall gå på kalas, som tur är.) Och att det blir MYCKET godis på godisdagen imorgon.
-Att älgarna får mycket kompisar ute i skogen, säger A, något oväntat. Och att de har på sig sina finaste kronor och får extra saftiga grenar att äta. Och SNYGGA ben! Och att vi får mysa tillsammans med alla älgar som vill.
-OK, säger jag, förvånad över den plötsliga fascinationen för skogens konung. (Vackert uttryckt är det också, av vår lilla poet.) Men – ehmm – varför?
-Du sade ju det, sade A. Att vi skulle tänka på att vi hade hela älgen framför oss och kunde mysa tillsammans ända tills måndag. Sedan fnittrar han tills han trillar av H:s säng.