Jag vet att jag har skrivit om det förut men det är så påtagligt när man har en åttaåring att det är värt att skriva en gång till: det är stora vuxna barn. Och pyttesmå, på samma gång. H är så ljuvligt stor – hon har fått ett kärleksbrev, ett ”riktigt ett, med posten”.

Och idag var hon jätteduktig, när vi (tre generationer, jag, mormor och hon) satt och pärlade – hon gjorde mönster, ett urvackert halsband. Det var ett noggrant mönster, väl utfört i spännande färgskiftningar – sådana som passar hennes kläder: rosa, blått och turkost. Jag kände att vi satt där som ganska jämnbördiga parter, alla med pärlintresse och alla med sin egen mönsterteknik.

Det kändes stort. Kanske var det första gången vi satt och gjorde något på samma premisser. H är lika duktig som jag är på knutar och fastsättning av låsmekanism och allt sådant. Inför kreativiteten är vi alla lika vuxna, liksom.

Sedan plötsligt kom åldersskillnaden sprintande tillbaka in i bilden. Nämligen när  H nöjt betraktar sin turkos-cerisa skapelse med blåa inslag och säger: ”Och när jag är klar med det här halsbandet skall jag göra ett PRECIS likadant, till min pojkvän.”

Det är inte det här med att göra en rosa sak till en kille som gör att hon känns liten – det känns stort, moget, könsutjämnat. Nej, det roliga är den totala säkerheten på att en kille på åtta år vill bära ett exakt likadant halsband som en tjej som ett tecken på att de hör ihop. Den säkerheten, som ju är en naivt positiv sak, sätter deras förhållande så stadigt på en lågstadiegrund, vilket är exakt var det hör hemma. Det är skönt. Det är sött.