Åh, vad jag känner att Melodifestivalen tar över alltmer här hemma.

I H:s rum håller just nu My Little Pony på att fullständigt massakeras av Pet Shop-djuren. Det är S och A som leker världskrig. Ett världskrig mellan My Little Pony och Pet Shop. Det är ju som att se duellen mellan Andreas Johnsson och Timotej all over again.

Och samtidigt leker E och jag med hennes docka. Hon tar av henne mössan och knäpper upp kardborreknäppningen i hennes kläder och räcker henne till mig. Jag sätter på mössan, knäpper igen kardborreställena och räcker högtidligt tillbaka dockan. Raskt tar E av allting igen, och ger henne till mig. Jag klär på dockan och ger henne till E som klär av henne och lämnar tillbaka henne, och förnyar hela processen genom att klä på henne A:s foppatofflor istället.

Det påminner för mig så oerhört mycket om den tradiga timslånga känslan hos Torsten Flincks låt – visst, den tog säkert bara tre minuter men det kändes som att en vecka passerade medan man satt där…

Nu headbangar E med dockan medan hon sjunger ”Lilla nigel akta dig”. Headbangingarna känns nästan lika relevanta som Dynaztys.

Och nu måste jag åka till jobbet. E lägger besviket ifrån sig dockan och jag tänker ”stackars lilla docka som måste tillbringa hela dagen påklädd nu” vilket är exakt, ord för ord, vad jag tänkte när Charlotte Perelli åkte ur Melodifestivalen förra veckan.

Som Top Cats skulle säga: Baby Doll