S och hans kompis R har hela veckan gått och funderat på om jorden går under 2 mars. För det har tydligen ”forskarna” sagt. S har ställt relevanta frågor, typ ”är det farligt om jorden går under?” och de har diskuterat det här ingående, som två äldre herrar på en parkbänk som pratar om skattetrycket.

Imorse vid frukosten frågade jag S om han hade märkt att jorden inte hade gått under igår. Jo, han hade märkt det.

-Men forskarna har ju inte fel, för forskare är väldigt smarta, sade han lillgammalt. Så…det måste ju betyda att….om jorden inte gick under igår….så kommer den aldrig att gå under! Nu lever jorden för alltid! Ja!

Glädjen, som vi förstås alla i familjen delar, bara på ett något mer stillsamt sätt, de flesta av oss, varar i ett par minuter. Sedan blir han allvarlig igen, som i ett trollslag.

-Fast…det är bara en grej, som min kompis I har sagt.

-OK.

-Att solen kommer att ÄTA UPP jorden.

-OK. Jag tystnar, tvekar, vill inte fråga men – ja. Man måste. När då?

-Den 20 maj.

Aha!

-Men sade han vilket år?

-Nä.

-(Aha!) Då skall jag kolla.  (låtsaskollar på datorn) Det är år 3067.

-OK, så det är ganska långt dit?

-Japp.

Han springer iväg, nöjd. Men jag undrar för mitt stilla sinne hur länge jag kommer att kunna låtsasgoogla saker för att han inte skall oroa sig.

 

Don’t mention the war.