Mitt i morgonkaoset, som är en virvelvind av folk som klär på sig, leker, borstar tänderna, gör klart läxor, ringer kompisar och blir omkringkörda av E i hennes vagn, sitter S rakt upp och ner i sitt rum. Det är stillheten som gör att jag stannar upp. Han sitter där, på golvet, förlorad i sin egen värld.

Han är påklädd, tandborstad och har packat väskan så det finns ingen anledning att tjata på honom – dessutom håller A och E på med något i vardagsrummet som vad jag förstår behöver avbrytas innan något går sönder – men bilden av honom, av stillheten mitt i kaoset, gör att jag stannar upp.

-Vad gör du, S? frågar jag nyfiket.

-Jag skapar, säger han lugnt.

-OK, säger jag, och noterar på nytt den totala avsaknaden av verksamhet, av föremål i hans närhet, vad skapar du?

-En helt ny idé. En idé som jag aldrig har haft förut.

-Det låter spännande.

-Mm. Han lyckas få den dubbeltecknade konsonanten M att låta avfärdande. Jag förstår att jag borde gå, eller iallafall vara tyst. Jag går till vardagsrummet, avvärjer en potentiell fruktskålskatastrof och fortsätter med morgonen. Nästa gång jag går förbi S rum sitter han kvar.

-Är din idé färdigskapad nu? kan jag inte låta bli att fråga.

-Snart.

-Du vill tänka lite längre?

-Jaa.

När det är dags att klä på sig och fara till skolan och han står och kränger på sig jackan försöker jag se på hans ansiktsuttryck om han blev klar med sitt idéskapande. Han ser att jag tittar och ler mot mig.

-Jag är klar nu mamma.

-Är din idé färdig?

-Japp, färdig som en sockerkaka.

-Som en sockerkaka.

-Ja, du vet, gräddad i ugnen. Han pekar på sitt huvud.

-Får jag höra idén?

-Vet du mamma, om du vill veta vilken idé jag skapade får du tänka ut den själv. Jag kan ju inte göra allt åt dig.

 

Men det kan jag ju inte. Jag kan inte ens veta var hans tankar började, än mindre var de slutade. Vad jag kan göra – vad min befogenhet som mamma är att göra – är att stå bredvid, se honom, glädjas åt hans utveckling, hans speciella personlighet. Det är vad jag kan göra. Jag kan bli berörd av själva processen.

Några rader från Kahlil Gibrans Profeten, några rader om att vara förälder, dyker upp i mitt huvud:

Ni kan hysa deras kroppar men inte deras själar.
Ty deras själar vistas i morgondagens hus
som ni inte kan besöka, inte ens i era drömmar.